Mejla

Oisin Cantwell

25 år av skarp internationell kritik för häktningar

Publicerad:
Uppdaterad:

I 25 år har Europarådets tortyrkommitté kritiserat Sverige för nedbrytande häktningar.

Förändringar är äntligen på gång – men är de tillräckliga?

Europarådet släppte i går sin rapport från sitt inspektionsbesök på anstalter, häkten och Migrationsverkets förvar i Sverige i maj 2015.

Den borde inte vara munter läsning för berörda myndigheter och ansvariga politiker.

Inte många länder isolerar misstänkta brottslingar på det sättet Sverige gör, konstaterar George Tugushi, en av tortyrkommitténs sju medlemmar.

Europarådet rekommenderar Sverige att snarast se till att restriktioner bara används i undantagsfall och inte längre än absolut nödvändigt och att en radikal förbättring av häktades aktiviteter sker.

Det konstaterades dessutom, pinsamt nog, att Sverige inte har genomfört de rekommendationer som kommittén gav efter sitt förra besök i Sverige, 2009.

Och då handlade det ändå om så grundläggande saker som den frihetsberövades rätt till att informera en utomstående om sin situation samt deras rätt till advokat och läkare.

Två problem i Sverige

Problemen med häktningarna i Sverige är två. Dels kan de bli oacceptabelt långa, i vissa fall pågår frihetsberövandet i flera år innan den är dags för rättegång, dels är restriktionerna oerhört hårda.

Kombinationen kan leda till förskräckliga resultat. Balanssinnet rubbas av att horisonten 23 timmar om dygnet bara är en meter bort. Vissa blir apatiska, vilket leder till fysiskt förfall. Hår och tänder lossnar. Aptiten försvinner.

Och då har jag inte ens nämnt de psykiska konsekvenserna av att inte ha någon annan mänsklig kontakt månad efter månad än häktesvakter och sin advokat.

Det säger sig självt att en nedbruten människas förmåga att försvara sig i förhör och under rättegång, en människa som ska betraktas som oskyldig tills motsatsen är bevisad, påverkas.

Politiker och myndigheter har ryckt upp sig

Att kritiken från Europarådet och även från FN har kunnat pågå i årtionden utan att någonting har hänt är skandalöst. Men efter mycket om och men har såväl politiker som myndigheter ryckt upp sig.

Riksåklagare Anders Perklev, för att ta ett exempel, har genomdrivit förändringar. Det handlar dels om att underlätta mänskligt umgänge för de misstänkta, dels om nya riktlinjer för åklagarna. De ska noggrannare tänka igenom om häktning och restriktioner behövs i varje enskilt fall.

Än viktigare är att regeringen sensationellt nog har vaknat till liv. Inrikesminister Anders Ygeman tillsatte förra året ett antal utredningar som ska se över situationen.

En av dem har presenterat sina resultat. Den handlar om hur rättsmedicinska och forensiska undersökningar ska kunna snabbas på, vilket är bra. Häktningar drar ofta ut på tiden för att föremål och bevis som ska analyseras blir liggande på hög i något laboratorium.

Dessutom ska en utredare lämna förslag som syftar till att minska användningen av häktningar och restriktioner. Det ska till exempel utredas om tidsfrister för häktningar, som i många andra länder, ska införas. En sådan ordning skulle nog få fart på en och annan utredare.

Ett problem består

Men det finns ett grundläggande problem som oavsett reformer består. Nämligen rättegångsbalken, en lagstiftningsprodukt som har gällt sedan 1948 och som har visat sig vara robust.

Den togs fram i en tid då de farligaste brottslingarna hette saker i stil med Dynamit-Harry och Benke Pistol och inte var alltför avancerade.

Vår tids grova, organiserade brottslighet är betydligt mer raffinerad och komplicerad. Utredningar kan ta åratal att genomföra.

Det i kombination med att rättegångbalken stipulerar att domstolen endast ska ta ställning till det som läggs fram under huvudförhandlingen och att all bevisning ska upptas muntligt kan få förödande konsekvenser för den misstänkte.

Restriktioner anses nämligen behövas för att den häktade inte ska kunna förstöra bevis eller påverka vittnen.

Jag tror att en del grundläggande lagar måste skrivas om. Endast på det sättet kan Sverige på allvar göra någonting åt en ordning som drar skam över nationen.

Av: Oisin Cantwell

Publicerad: