Mejla

Oisin Cantwell

Coronan har lärt oss kulturens och idrottens betydelse

Publicerad:
Uppdaterad:

Regeringens besked om två undantag från gränsen på 50 deltagare vid publika arrangemang möttes av både jubel och suckanden.

Det är som att tystnaden och tomheten har fått oss att förstå hur viktig kulturen och idrotten faktiskt är.

Endast den som har bott under en sten torde ha missat att regeringen i slutet på mars drämde till med en förordning som begränsade antalet deltagare vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster till 50.

Ett högst påtagligt ingrepp i medborgerliga fri- och rättigheter, grundläggande i en demokrati är exempelvis att få hålla möten eller demonstrera, vilket inte hindrade diverse krönikörer från att utbrista i bisarra nationalchauvinistiska lovsånger till vad som påstods vara världens just nu mest fria land.

Kultur- och idrottsminister Amanda Lind och inrikesminister Mikael Damberg vid presskonferensen på fredagen.
Foto: MARCUS ERICSSON
Kultur- och idrottsminister Amanda Lind och inrikesminister Mikael Damberg vid presskonferensen på fredagen.

Men det här är inte dagen för klagan på debatter som glömskans barmhärtiga slöja lägger sig över. Det här är dagen för att försöka bena ut vad två ministrar egentligen sade på en presskonferens.

På podiet stod kulturminister Amanda Lind. Något orättvist utskälld av diverse kulturkändisar, som förvisso har haft goda skäl till att vara ursinniga men som i stället borde ha tagit inrikesminister Mikael Damberg i örat.

För även om regeringen är kollektivt ansvarig för beslut den fattar ligger ordningslagen och de paragrafer som har utnyttjats i hans portfölj.

Det var med andra ord ingen slump att Damberg flankerade Lind på podiet. Inte heller var det en slump att han tog befälet. Och det beror inte bara på att han äger frågan. När det kommer till lag och ordning är en miljöpartist, på gott och ont, i slutändan alltid chanslös mot en sosse.

Förbudet mot publika arrangemang för fler än 50 personer blir kvar. Men nyheter presenterades.

Foto: Stina Stjernkvist/TT / TT NYHETSBYRÅN
Tomma bänkrader på Dramaten i Stockholm.

Den ena förändringen är, om jag begrep det rätt, att två olika regelverk blir ett för restauranger.

På så sätt görs någonting åt nuvarande bisarra situation, där en okänd trubadur från kvarteret kan uppträda på lokalsyltan, medan krögaren begår ett brott om den mot förmodan lyckas locka Lars Winnerbäck dit.

Den andra nyheten rörde arrangemang med sittande publik. Ett tak för hur många åskådare som ska släppas in på fotbollsarenan eller i teatersalongen ska införas.

Var ribban läggs är ännu inte bestämt, det får Folkhälsomyndigheten och andra remissinstanser ge synpunkter på när förslaget nu skickas ut. 1 oktober är hur som helst förändringen tänkt att träda i kraft.

Det här är goda nyheter för kulturen och elitidrotten, även om aktörerna har skäl att stilla sig och invänta slutgiltigt besked om hur bestämmelsen kommer att se ut.

Fotbollsklubbarna, för att ta ett exempel, lägger redan ansenliga summor på säkerhet och ordning under matcherna och har tillräckligt kunnande för att fixa även de nya reglerna.

Jag kommer inte kunna hålla mig från att flyga upp ur stolen då AIK:s Sebastian Larsson knorrar in segermålet på frispark mot IFK Göteborg i 93:e minuten, men den sortens försyndelser kommer sannolikt kunna passera.

Dagens presenterade lättnader kunde vara större. Men de kunde också vara mindre. Jag tycker spontant att det låter hyfsat genomtänkt och balanserat.

Betydligt viktigare än beskeden på presskonferensen är dock ett skifte som har skett i det offentliga samtalet.

I dag minns nog inte många KD-ledaren Ebba Buschs populistiska skällande i pandemins begynnelse på skattefinansierade teatrar som påstods missköta sig.

Det är som att en kollektiv medvetenhet om kulturens och idrottens stora betydelse för människan har vuxit fram.

Måtte det dröja innan det faller i glömska igen.

Av: Oisin Cantwell

Publicerad:

LÄS VIDARE