Mejla

Malin Wollin

... och då har jag inte ens nämnt de magnifika sexscenerna

Publicerad:
Uppdaterad:
Marianne (Daisy Edgar-Jones) och Connell (Paul Mescal) i ”Normala människor”.
Foto: BBC/Hulu
Marianne (Daisy Edgar-Jones) och Connell (Paul Mescal) i ”Normala människor”.

Min vän sa till mig att jag måste se ”Normala människor”.

Först trodde jag att hon kanske bara menade att jag skulle lämna huset. För så illa är det nu.

Men ”Normala människor” är en serie som du kan se på SVT Play fram till januari nästa år. ”För ditt eget bästa”, skulle jag säga om jag var din mamma.

Till måndagens lunch unnade jag mig att se första avsnittet.

Jag anade att min vän, precis som man gör när man har tipsat om något man älskar, satt hemma och våndades. Kanske fick hon väldigt lite gjort.

Att låna ut sin favoritbok eller rekommendera en älskad film är att riskera en trea tillbaka.

Och om du inte förstår det jag älskar, känner du mig ens? Kan vi vara vänner på riktigt om du inte älskar kultur som färgade mitt liv?

Jag pausade uppspelningen och skickade ett sms.

”De första fem minuterna är bättre än allt jag sett det senaste året.”

Hon skickade en utandning tillbaka, sedan kunde hon återuppta sitt eget liv, kanske försöka hitta en ny serie vilket är hart när omöjligt när man har blivit exponerad för något mästerligt fint.

Marianne och Connells kärlekshistoria är ren kärlek med tusen förhinder, deras och andras. Jävla värld till att vara svår och komplex.

Framför ett ödehus, inramade av bråte och trasiga fönster säger Marianne:

”Om jag skulle lägga mig ner här skulle du få göra vad du ville med mig. Vet du det?”

Och om man inte känner igen den känslan så kanske man inte har älskat någon.

Känslan det innebär att kunna räcka fram en sax till den man älskar och säga ”Om du vill klippa upp mig så får du göra det, för jag blir glad för din skull. Vet du det?”. Sen kommer år och och slit och nötandet insprängt i livet. Men när man ser Marianne kasta ut sitt hjärta på lång lina så minns man.

Det finns så mycket vackert i ”Normala människor”, sådant som ni ska få upptäcka ostört. Inte minst Connells mamma som nu bor i mitt eget mammarum. Jag ska inte tråka ut er med vad jag tycker om handlingen, slutet eller ”karaktärernas utveckling.”

Det är mellan er och de normala människorna.

Men jag vill säga något om tankarna.

För de är så storslaget tysta.

Gång på gång kommer jag på mig själv med att inte veta vad de tänker. Att jag måste komma underfund med det själv. Och det låter som ett mödosamt tittande, men det är så befriande.

Ju mer jag måste tänka själv, desto mindre tänker jag och följer bara med.

För vet ni vilka andra tankar som är tysta? De vi möter i verkligheten.

Jag vet sällan vad du tänker. Jag måste fråga. Eller så kan jag gissa. Eller så glömmer jag att tänka på dina tankar.

Om du tänker kärlek, om du tänker hat.

Om du känner rage.

Ibland kanske vreden sipprar ut.

Det är okej.

Men glöm inte att jag också tänker saker.


Jane Good for all

  • Skavlans intervju med Jane Goodall kan gott bli obligatorisk, på något sätt, någonstans. Det är så uppfriskande med en person som kan prata om respekten för djur utan att besjäla dem och upphöja dem till himmelska varelser. En schimpans kan bete sig som ett svin och apor kan alltså vara precis som människor, varken mer eller mindre.

Av: Malin Wollin

Publicerad:

LÄS VIDARE