Utan kändisarna hade vi inte haft någon MeToo-debatt

Ann Heberlein borde påminna sig om hösten 2017

Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT
Ann Heberlein borde sluta peka sitt skammande antifeministiska finger mot skådespelarkvinnorna, skriver Amie Bramme Sey.

Har du glömt hur MeToo började, Heberlein?

I din analys kring Dramaten framstår du som totalt blasé inför den feministiska revolutionen som drog över hela världen med start hösten 2017. En rörelse som legat och puttrat sedan Tarana Burke startade en gräsrotsrörelse för sexualbrottsoffer i Bronx, New York 2006.

Tarana började använda frasen ”Me Too”. Det skulle sedan ta ytterligare elva år tills ett antal kvinnliga skådespelare höjde sina röster och började outa sina förövare i USA. Alyssa Milano i spetsen, en avslöjad Weinstein och så var startskottet avfyrat.

Lulu Carter och Cissi Wallin tog vidare stafettpinnen i Sverige. Plötsligt dominerades tv och radio av feministisk kamp. Det skrevs spaltmeter med texter om sexuella övergrepp, våldtäkt och maktrelationer. Jag har tagit del av fler samtal rörande dessa ämnen de senaste två åren än vad jag gjort i mitt livs första tjugoåtta.

Det spelar roll när kända kvinnor öppnar upp och berättar. Det får oss att tänka ”va? hon också?” och fler att våga säga ”det har hänt även mig”. Och de kvinnor som inte vågar eller orkar säga #MeToo kan ändå ta del av den kollektiva gemenskapskänslan, känna sig mindre ensamma. Det kanske låter som en klen tröst för den kvinna som upplever våld eller sexuellt våld i samma stund som du läser detta. Men det kan också vara livsavgörande.

”Så många har varit med om detta, många, många fler än vad man tror”, skrev Josefin Nilsson. Och självklart bar hon på sanningen när hon resonerade så. Efter de senaste veckornas reaktioner på SVT-dokumentären säger familjen Nilsson till Aftonbladet att ”Josa” har fått upprättelse. Hennes låga kommer aldrig brinna ut för nu brinner hela nationen för Josefin och därmed för alla misshandlade kvinnor. Alla offer. Och kvinnorna på Dramaten resonerar på precis samma sätt som Josefin Nilsson – de vill använda sin plattform för att skrika så det ekar över hela landet.

De är inte dumma. Dramatenskådisar vet allt om hur man lockar fram känslor. Vi blir arga, upprörda, reaktiva. Amanda Lind tramsar inte runt när hon bokar in möte med ledningen – hon visar var skåpet ska stå. Självklart kommer vi inte nöja oss med att skådespelaren, pojkvännen som misshandlade Josefin, får kicken och att kulturministern tar ett möte, men det är början på vägen mot en bättre bransch och det håller samtalet om mäns våld mot kvinnor vid liv.

Jag är så tacksam för Josefin, Lulu, Cissi, Tarana och Julia. De talar för alla kvinnor som inte kan berätta. De höjer rösten för alla kvinnor vars skrik blir kvar i kudden.

Detta handlar inte om kändisskap eller elitism. Det handlar om att sexismens maktstrukturer genomsyrar alla branscher, alla samhällsklasser, alla åldrar. Det lärde vi oss av MeToo och det är precis det Dramaten-debatten handlar om.

Sönderslagna ryggkotor är sönderslagna ryggkotor vare sig ryggraden tillhör en kändis eller en vanlis, så är det. Skådis, kassörska, forskare eller sjuksyrra. Det finns ingen titel, inget kneg som skyddar en kvinna inför mannens hand. Och det är precis det som hela debatten handlar om. Men utan kändisarna hade vi inte haft någon debatt från första början.

Så i stället för att peka ditt skammande antifeministiska finger mot skådespelarkvinnorna och kalla dom självupptagna – så borde du påminna dig om hösten 2017.

Vi har 99 problem, att kända kvinnor talar ut om misshandel och tystnadskultur är inte ett av dem.

#MeToo - detta har hänt 00:55

avAmie Bramme Sey

ARTIKELN HANDLAR OM