Mejla

Jonatan Unge

Tanter som inte försöker stoppa rån ska kastas i fängelse

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: COLOURBOX

Att lägga sig i är ett koncept som fascinerat mig under hela mitt liv.

Jag finner det både lockande och frånstötande på samma gång. På mellanstadiet kom en gång en gubbe, eller om det var en ung kvinna, från någon slags organisation. Gubben, eller den unga kvinnan, talade till oss elever om vikten av att visa civilkurage. Den högsta och noblaste formen av att lägga sig i.

Civilkurage är ett kontroversiellt ämne i detta vårt land. Jag minns att det blev ett himla rabalder då Kristdemokraterna la fram ett förslag om en civilkuragelag. Att alltså kriminalisera att inte lägga sig i. Detta förslag gjorde allmänheten så upprörd att den aldrig realiserades.

”Ska man kasta små tanter i fängelset bara för att de inte vågar gå emellan en rånmordsvåldtäkt”! var det bästa och sämsta argumentet mot lagen.

Nu senast hade en SL en kampanj om att inte visa civilkurage och då blev allmänheten upprörd över det i stället.

 

Hursomhelst så gjorde föreläsningen på mellanstadiet djupt avtryck i mig och efteråt svor jag att börja visa civilkurage och alltid vara redo att lägga mig i. Redan på tunnelbanan hem stoppade jag sexuella trakasserier som bestod i att en man tog på en annan man mot dennes vilja. Det visade sig dock inte alls vara mot dennes vilja, jag hade bara stört två bögar som gosade med varandra och jag blev välförtjänt anklagad för homofobi.

Dagen efter sa jag ifrån när en vit kvinna skällde – och sen bodyslammade – en liten svart man så hårt att han föll handlöst ner i en snödriva. Men tydligen var de ihop och i stället för tacksamhet skällde de båda ut mig och jag blev, något mindre välförtjänt, anklagad för rasism.

Där slocknade mitt intresse för civilkurage. Och jag började avsky mig själv och alla som förmanade, sa åt och lade sig i. Men helt och hållet hade inte elden för rättvisa och civilkurage dött ut i mitt bröst, skulle det visa sig. Under askan glödde fortfarande passionen.

 

Vid typ 22 års ålder köpte jag mig en svart stram yllerock med sträckt krage och när jag beundrade mig själv i spegeln såg jag så myndig ut att elden återigen flammade upp.

Även denna gång fick jag direkt utlopp för min civilkurageiver i tunnelbanan. Ett ungdomsgangstergäng, läs: tre tolvåringar, sparkade på en Selectaautomat på perrongen.

”Sluta upp med det där!”, sa jag med hög och klar stämma.

”Den har snott våra pengar”, försvarade sig en av dem.

”Det får du ta upp med den det vederbör, sluta genast förstöra allmän egendom”, sa jag.

Nu är en Selectaautomat så klart inte allmän egendom men det hör inte hit.

”Du är inte min pappa”, replikerade den uppkäftiga tolvåringen.

”Nä, just det så tvinga mig inte att bli det då”, fick han tillbaka.

Sen kom tåget och jag hoppade på med kroppen sjudande av så mycket civilkurage och adrenalin att jag av bara farten sa åt en tjej i övre tonåren att genast ta ner sina fötter från sätet framför henne.

 

Rocken blev till slut för liten för mig och med den avtog min lust för civilkurage igen.

Men häromdagen kom den tillbaka. Jag var inne på bageriet St Paul för att inhandla en kaka.

Medan jag väntade såg jag hur en lång och stilig ung bagare stod böjd som en fällkniv över ett så lågt bakbord att till och med jag fick ont i ryggen. Bulle efter bulle stod han där.

Då svor jag åter eden. Och nu lever jag upp till den:

Du personalchef på St Paul, skaffa för i helvete ett högre bakbord innan bagarna ser ut som vinkelhakar! Gud vad det känns bra!

Slutligen: Ja, jag tycker små tanter som inte försöker stoppa en rånmordsvåldtäkt ska kastas i fängelse.

 

Av: Jonatan Unge

Publicerad:

LÄS VIDARE

ÄMNEN I ARTIKELN