Mejla

Johanna Frändén

Låt bli att blotta er om ni inte kan ta konsekvenserna

Författaren Kristina Sandberg.

Foto: LOTTE FERNVALL

KOLUMNISTER

Får man såga någon annans berättelse om cancer? Linda Skugge svarade med ett rungande ja i veckan när hon anmälde Kristina Sandbergs bok ”En ensam plats” genom att smula sönder den på Expressens kultursida. Och det blev förstås ett jävla liv.

Linda Skugge är ett unikum i svensk offentlighet. Ibland obegriplig, ibland briljant, alltid på väg någonstans, ofta dit man minst anar. En skribent som töjer på ramarna för premissen att vara skribent och – faktiskt – kvinna. Någon som alltid vågar skapa riktigt dålig stämning på bekostnad av vad och vem som helst.

 

Men låt oss istället prata om vad priset är för att vädra sina trauman i offentligheten. Det verkar nämligen inte finnas något fastställt index.

Självbekännelseböckerna och deras litterära kusin autofiktionen är inte ensamma om att använda det egenupplevda bagaget som content. De senaste tio, femton åren har genren exploderat på fler håll än litteraturen. I tv-format som ”Stjärnorna på slottet”, i ”Sommar i P1”, i helgbilagornas långintervjuer och kanske mer än någonstans i sociala medier. Vart man än tittar är någon i färd med att tala ut om sitt missbruk, sin toxiska före detta, sin adhd-diagnos eller sin dysfunktionella barndom. Jag kan komma på tre till fyra personer som i princip talat ut om allt ovan. Hursomhelst.

När vi läst, tittat och lyssnat förväntas vi säga till varandra: ”har du hört om NN, så bra att hen vågar berätta!”.

Det fanns en tid när man betalade ett rejält pris både privat och offentligt för att lyfta på förlåten och berätta något svårt. Men numer landar nästan alltid den här typen av bekännelser på samma sätt. De hyllas som Starka och Modiga.

Det finns säkert undantag, men säg mig den svenska schlagerartist som 2021 kommer ut som icke-hetero och på riktigt förlorar på det. Säg mig den före detta prinsessa som talar ut om ett missfall och får något annat än ryggdunkningar och hjärtan?

Det som var skambelagt för femtio år sedan är mainstream nu. Så ser utvecklingen ut i progressiva kulturer och det är i grunden något bra (även om vissa förstås hade varit betjänta av att känna lite skam då och då, men det är en annan diskussion).

 

Nuförtiden är de här bekännelserna istället behäftade med en valuta som har en sorts särställning i popularitetsekonomin: Det är i princip alltid en bra investering att berätta något jobbigt, eftersom det är tabu att ifrågasätta. Av någon anledning tycks vi aldrig komma förbi detta. Kanske hör det ihop med den förment goda – och djupt debila – idén att vi måste upprätthålla god ton i tider av hat och hot på sociala medier. Som om historiens starkaste röster skrivit in sig i evigheten genom att hålla alla på gott humör.

Aldrig någonsin får vi tala om vad man eventuellt sätter på spel när man fläker ut sina trauman i spalterna, i litteraturen, på bästa sändningstid. Det är en handling som helt enkelt är fridlyst från angrepp. Vilket Linda Skugge effektivt invänder mot.

Men om nu samtliga elevrådsordförande på Sveriges kultur- och debattredaktioner envisas med att vara den vuxne i rummet kanske vi ska tala på riktigt om vad det innebär att vara vuxen: Det är att vara beredd på att ta konsekvenserna för sina egna handlingar.

 

Frågan inför nästa utgivning av en ”jag mår dåligt”-bok kanske borde ställas direkt till författaren och vara: Vill du verkligen dela hela den här självutlämnande, intima och förhållandevis banala skildringen av ditt trauma och är du beredd på att alla inte kommer att gilla den?

Om man är rädd att bli hårt bedömd när man blottar sig finns egentligen bara en sak att göra: Låta bli att blotta sig.

 

Av: 

Johanna Frändén

Publisert:

LÄS VIDARE

SVEN ANDERS JOHANSSON: Skugges sågning förtjänar att hyllas

ÄMNEN I ARTIKELN

Litteratur

Linda Skugge

Kristina Sandberg