Maktstrukturerna sitter i juristbranschens väggar – dags att riva dem!

KOLUMNISTER

Vad som började som ett samtal växte till ett uppror. Vad som också kommer att gå under namnet upprop är lika mycket ett avgrundsvrål. Vi kvinnor inom juristbranschen har fått nog och ingen kan tysta oss längre – så nu är det dags att männen i kostym lyssnar. Och agerar.

Foto: belenox / iStockphoto

Som en direkt följd av Metoo har idag jag och 4444 andra kvinnor skrivit under Juristupproret som sprids i media under hashtagen #medvilkenrätt. I manifestet ställer vi dessa tre krav:

Vi kräver ett omedelbart slut på sexualiserande, marginaliserande, utnyttjande och nedvärderande av kvinnor i vår bransch.
Vi kräver att de med maktpositioner i vår bransch – delägare på advokatbyråer, domstolschefer, chefer för myndigheter med flera – tar sitt ansvar. Att de börjar agera med omsorg, slutar att blunda för övergrepp och ställer ansvariga till svars.
Vi kräver att både kvinnor och män uppmuntras till att bryta tystnadskulturen på arbetsplatsen. Den som vågar höja rösten ska inte straffas.

Hundratals vittnesmål har strömmat in till uppropet och många följer samma mönster. Män på maktpositioner har ofredat och sexuellt trakasserat kvinnor på lägre positioner. Föga förvånande och högst allvarligt. Att det fortfarande är männen som har majoriteten av makt, pengar och inflytande inom rättsväsendet är vad som möjliggör detta. Män har kvoterat in andra män sen länge tillbaka - det vet vi. Dessutom är det främst män som är delägare, har chefspositioner och en högre lön trots att det under en lång tid varit kvinnor som varit dominerande under juristprogrammet.

För att maktobalansen ska få ett slut måste kvinnor och män få lika lön för lika arbete, samma möjlighet att klättra i rang och få chefsjobben vi förtjänar. Innan dess sitter maktstrukturerna i väggarna. Du är automatiskt mindre värd som kvinna den dagen du kliver in på ditt nya kontor och det kommer uppenbarligen flera män välja att utnyttja.

Tusentals kvinnor har med detta upprop visat ett enormt mod för det är inte vare sig enkelt eller riskfritt att sätta sig upp mot makten. Ansvaret ligger nu hos domstolschefer, delägare och myndighetschefer med flera att agera. Medarbetarundersökningar är inte värda mycket utan uppföljning. Inte heller räcker det att du som arbetsgivare säger att du inte har vetat. Det är din skyldighet att ta reda på, att inte blunda och att aldrig se mellan fingrarna. Hur många män har fått sitta kvar för att de är duktiga på sitt jobb men behandlar sina kvinnliga kollegor som skit? Hur mycket sexism har ni skojat bort och försvarat med att det bara var ett skämt?

Om ni som chefer undrar varför ingen av era anställda kommit till er och berättat om de trakasserier de utsatts för på arbetsplatsen så är svaret ofta rätt enkelt: det är ert eget fel. Det är ni som cementerar tystnadskulturen och bidrar till en miljö där kvinnor inte vågar säga ifrån eftersom de är rädda för sin karriär, att bli misstrodda eller förlöjligade. Det är ni som kan förändra detta genom att ha nolltolerans mot sexism och då menar jag inte era dammiga jämställdhetspolicys som många gånger visat sig verkningslösa i praktiken.

Jag menar att på riktigt bry sig och verka för en arbetsplats där män och kvinnor ges samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter. En arbetsmiljö där kvinnor inte behöver vara rädda och slipper freda sig är under alla omständigheter ett rimligt krav. Du som ledare har i uppgift att säkerställa detta. Vi säger i uppropet att jämställdhet borde vara särskilt viktigt inom en profession som ska vara djupt engagerad i rättvisa och människors lika rättigheter. Företräder man lagen är det passande att värna om densamma.

ARTIKELN HANDLAR OM