Fuck off-pengar ger kvinnor mer frihet

KOLUMNISTER

Lönehelg. Månadens käraste stund. Människor går man ur huse, äter, dricker och njuter av att äntligen ha pengar igen. Aldrig är restauranger, nattklubbar och akutmottagningar så belastade som vid löning. Ett fascinerande fenomen som jag inte har stött på i något annat land. Hur kommer det sig? Är svenskarna ett ytterst fattigt folk eller bara väldigt dåliga på att planera sin ekonomi?

Pengar är ett känsligt tema i Sverige, lika fult att diskutera vid en middag som avföring. Och ändå är de oumbärliga. Pengar är frihet, avsaknaden av dem är direkt ångestframkallande.

Därför blir jag glad när jag i antologin ”F-ordet - mot en ny feminism” läser Maria Rankkas text om fuck off-money, ”dra åt helvete-pengar” på ren svenska. Maria Rankka är vd på tankesmedjan Timbro, och allt med den avsändaren brukar jag ta med en nypa salt därför att man gärna förenklar tingens tillstånd. Men Rankka gör en viktig poäng när hon ser på pengar ur ett feministiskt perspektiv.

Rankka skriver att 40 procent av kvinnorna i Sverige inte kan försörja sig på sin arbetsinkomst och att de allra flesta lever ur hand i mun. När man ställer den eviga frågan om varför misshandlade kvinnor inte går är kanske det enklaste svaret att de inte har råd.

Hur många andra lagom otillfredsställande förhållanden pågår för att kvinnan inte har råd att lämna mannen? I stället för fuck off blir det fuck me, fast man egentligen inte har lust. Kvinnor har inte heller råd att säga upp sig från ett jobb som de vantrivs med. I stället arbetar de vidare tills de bränner ut sig. Är utbrändhet i grund och botten en privatekonomisk fråga?

Enligt Rankka har var fjärde svensk mer skulder än tillgångar, och vart femte hushåll kan inte hantera en oförutsedd utgift på 20 000 kronor. Svenskarna är alltså ett folk på ruinens brant.

Maria Rankka har fått hård kritik för att hennes ord är ett slag i magen på dem som på intet sätt kan förändra sin situation. Må så vara. Men att nämna det onämnbara och få kvinnor att så fort som möjligt inse värdet av egna pengar är bara en välgärning. Det handlar om att tidigt i livet lägga upp en strategi och avstå vissa flyktiga nöjen för att i stället njuta av den trygghet ett eget kapital ger.

När jag ser på mina egna föräldrars väg till ekonomisk trygghet blir jag rörd. Pappa har i hela sitt vuxna liv arbetat på fabrik. Lönen är så låg att jag hajar till varje gång jag hör summan. Ändå äger de ett hus, min mamma var hemma med mig och min syster när vi var små och det fanns alltid pengar undanlagda. Men det har kostat på. Under min uppväxt gick vi aldrig på bio eller restaurang. Vi ägde inga märkeskläder och åkte aldrig någonsin på utlandssemester (om man inte räknar bilresorna till farmor i Polen). Kanhända tyckte vi att det var lite tråkigt ibland, men sett i stort fattades det oss aldrig någonting. Och i vuxen ålder kan jag säga att pappas harvande har räddat mitt lata skinn många gånger. Utan hans och mammas hjälp hade varken jag eller min syster i dag suttit i varsin lägenhet i centrala Stockholm.

Själv skulle jag aldrig drömma om att köpa något på avbetalning eller spendera pengar på onödiga prylar. Jag är inte rik, men jag överlever om det krisar. Dessutom har jag alltid råd att hjälpa en vän i nöd, med att till exempel att lägga ut för en räkning, en hyra eller en mindre restskatt. Det ger mig en våldsam lyckokänsla.

Maria Rankkas artikel motiverar mig att bli ännu mer sparsam. Hundra gånger hellre ett litet fuck off-kapital än meningslös tröstshopping vid månadens slut.

Fotnot: Anna Ekelund medverkar själv med en text i antologin.

ARTIKELN HANDLAR OM