Regeringens metod är bra nära ett fiasko

Regeringens metod var enkel.

Med morot och piska skulle den dryga miljonen människor utan jobb in på arbetsmarknaden.

Men hittills har det misslyckats. Ganska så rejält.

Backa bandet till sommaren 2006. Det är valrörelse, Göran Persson har varit statsminister i tio år och tror att det där med jobben, det kommer att sköta sig självt i den dånande högkonjunkturen.

Hans utmanare, den då 41-årige Fredrik Reinfeldt, har en annan utgångspunkt. ”Utanförskapet” ska bekämpas. Att mitt i högkonjunkturen ha över en miljon människor utanför arbetsmarknaden är inte optimalt, predikade han. Och fick väljarna med sig.

Moroten till att jobba talade Reinfeldt och de andra företrädarna för alliansen gärna högt om. Skatten skulle sänkas för att det skulle bli mer lönsamt att arbeta. Hittills uppgår jobbskatteavdraget till 68,3 miljarder kronor.

Piskan var inte lika högfrekvent i retoriken. Det var sänkt a-kassa och sänkt sjukpenning. I jämförelse med att jobba skulle det bli mer olönsamt att gå arbetslös eller långtidssjuk.

Som Aftonbladet kan avslöja i dag har metoden fungerat dåligt. Efter fem år har alliansregeringen bara lyckats minska utanförskapet med drygt 37 000 personer, nästan lika många som bor i Ängelholm.

Det är visserligen bättre än ingenting. Men utanförskapet, enligt regeringens ursprungliga definition av begreppet, består fortfarande av över en miljon människor. Det är alldeles för många, åtminstone enligt alliansen modell 2006.

I sanningens namn har finanskrisen 2008 och den pågående internationella skuldkrisen inte gjort det enkelt för regeringen att infria sitt främsta löfte till väljarna.

Men när det utlovades var det inte omgärdat av några restriktioner. Utanförskapet skulle brytas. Punkt slut.

Till avdelningen egendomligheter hör de olika metoderna att räkna hur många som står utanför arbetsmarknaden. Finansdepartementet vägrar svara på vilka som ska räknas in, Statistiska centralbyrån, SCB, räknar på sitt sätt, riksdagen på ett annat och andra institut på ett tredje eller fjärde.

I alla andra sammanhang ska mål vara mätbara. Regeringens mål är att minska utanförskapet. Men vad som ska mätas vill de inte berätta. Mycket märkligt.

Enligt Finanspolitiska rådet, som granskar regeringens ekonomiska politik, försörjdes tio procent av befolkningen av olika ersättningar som socialbidrag, sjukpenning, a-kassa med mera 1970. 1995 var det nästan en fjärdedel av befolkningen. 2007 hade siffran sjunkit till 18 procent.

Det är inte regeringens ambitioner det är fel på. Problemet är leveransen. Det är inte ett fiasko – men bra nära.

avLena Mellin

ARTIKELN HANDLAR OM