Ingen vet vad hans plan var

KOLUMNISTER

Oisín Cantwell: Om han ville skada småbarn är det ett fiasko för myndigheterna

Foto: Foto: SCANPIX
STÄNGDA DÖRRAR Aftonbladet kunde i onsdags berätta om Leyla, 4, som skadades svårt av en hemmabyggd bomb i sandlådan vid dagiset i Sköndal. Häktningsförhandlingen mot den 15-åringe pojke som misstänks ha placerat bomben i sandlådan ägde rum i går. En 18-årig man har också gripits misstänkt för att vara inblandad – men hur vet vi inte än.

En 15-årig pojke som vi inte får se under häktningsförhandlingen.

Var det han som sprängde sönder händerna på fyraåriga Leyla?

Södertörns tingsrätt anser att det sannolikt ligger till på det viset. Att han ensam tillverkade bomben som av allt att döma skulle detonera vid beröring och sedan la den vid en sandlåda vid ett dagis i Sköndal.

Eller om han gjorde det tillsammans med 18-åringen som anhölls i går. Tingsrätten vet inte så noga. Det kanske rent av är den äldre pojken som varit drivande. Inte heller åklagare Åsa Andersson har allt klart för sig.

Häktad blev han hur som helst i går eftermiddag, pojken som nu inte får prata med någon utan att åklagaren ger sitt godkännande. Tufft för en 15-åring som mår mycket dåligt av att sitta på Kronoberg, med två korta raster varje dag, säger försvarsadvokaten.
 

Vi vet inte hur detta barn ser ut. Han satt i ett annat rum den korta och något förvirrade tid förhandlingen var öppen.

Tidningar, radio och tv kördes snabbt ut från sal 16, ett av många små rum i den moderna domstolen. Den viktiga delen av häktningen hölls, inte överraskande, bakom stängda dörrar. Dels av hänsyn till pojkens ålder, dels för att åklagaren inte vill att han ska kunna påverka vittnen.

Hur bevisen ser ut, vilka styrkor och brister de har, vet vi således inte ett dugg om.

Det som går att säga är att åklagaren inte längre tror att bomben kunde ha dödat flickan. 15-åringen var först anhållen för försök till mord, men häktades endast för grov misshandel.
 

Pojken nekar. Advokat Fredrik Zettergren, tillfällig ersättare för rutinerade Kerstin Koorti, säger att bevisen är svaga. Det kan stämma, men så där håller å andra sidan försvaret alltid på.

Låt oss för ett ögonblick utgå i från att han är skyldig. Att han satt en mardrömslik plan om att lura småbarn att börja leka med försåtminerade bomber i verket.

Då talar vi om ett fiasko för berörda myndigheter. Pojken har varit osunt intresserad av kemi och fyrverkeri i flera år, vänner till familjen berättar att föräldrarna gjort en hel del för att få honom på bättre tankar.

De har lämnat in kemikalier till polisen. De har kontaktat socialtjänsten som satt in ”speciella åtgärder” och med tiden kommit fram till att pojken släppt sin fixering.

En usel bedömning, om misstankarna nu stämmer. Ett barn som lyckas lura välutbildade, rutinerade vuxna.
 

Förhandlingen var över på en dryg timme och efter överläggning tillkännagav rådman Marie-Louise Ållén beslutet. Protokollföraren antecknade. Han såg lite sömnig ut.

Åklagaren var tystlåten efteråt. ”Inga kommentarer”. ”Förundersökningssekretess”. Det gamla vanliga.

Fast det går att få lite ur henne. Föremål från husrannsakan matchar fynd på brottsplatsen. Men motiv saknas. Nej, tonåringen verkar inte hata samhället. Jo, de två pojkarna känner varandra. ”De ingår i samma bekantskapskrets”.

Mer än så vet vi inte. Bortsett möjligen från att domstolar i anständiga länder inte häktar barn utan goda skäl och att det duggregnar i Huddinge när allt är över.

avOisin Cantwell

ARTIKELN HANDLAR OM