Klimatkidsen är här för att stanna – och i täten går de unga kvinnorna

Foto: Valentin Flauraud / TT
Greta Thunberg anländer till Världsekonomiskt forum i schweiziska Davos i januari.
KOLUMNISTER

Det är i Belgien som vår tids politiska ödesfråga har sitt europeiska epicentrum just nu och det handlar väldigt lite om EU. Förra torsdagen lämnade 35 000 belgiska skolungdomar sina klassrum för att klimatstrejka, i går väntades 10 000 ungdomar bara i staden Leuven.

Det är den femte veckans skoldemonstrationer i landet, där 17-åriga Anuna De Wever är den starkaste rösten i den flamländska rörelsen, medan jämngamla Adélaïde Charlier blivit talesperson i den fransktalande delen.

Den amerikanska tidskriften The Nation döpte nyligen den unga generationens klimataktivister till ”The climate kids” och utsåg Greta Thunberg till deras superstjärna. Thunberg, vars flätor i utlandet ofta associeras med Pippi Långstrump, har på mindre än ett halvår blivit en världsikon för miljörörelsen och hennes gärning har inspirerat till klimatstrejker över hela världen.

I Australien plockade Harriet O’Shea Carre, Milou Albrecht och Jean Hinchliffe, tre 14-åriga flickor, snabbt upp budskapet och demonstrationer har nu hållits i ett tjugotal städer i landet.

I Kanada är 16-åriga Rebecca Hamilton det inhemska affischnamnet och i New York har den blott 13-åriga Alexandria Villasenor skolstrejkat utanför FN-skrapan i två månader. Hon är en av motorerna bakom den planerade globala jätteskolstrejken den 15 mars och via sociala medier nätverkar hon med Greta Thunberg och andra aktivister dagligen.

Det är symptomatiskt att de ledande klimatkidsen runt om i västvärlden nästan uteslutande är unga kvinnor. I en generation där pojkarna hamnat på efterkälken i utbildningsväsendet, på arbetsmarknaden och i samhällsdebatten är flickorna självklara förgrundsgestalter. Greta Thunberg och de andra drabbas av horder av troll på sociala medier och skakar av sig hatet med nyktra resonemang om sakernas tillstånd. Detta är en generation som, hur banalt det än kan låta, inte tar någon skit.

Frågan om huruvida ”barn” ska ha en röst i klimatdebatten är inte bara debil, utan också fullkomligt överflödig. Dagens tonåringar bryr sig inte om att delar av vuxenvärden ojar sig, de har fullt upp att organisera sig och göra revolution från sina egna plattformar. Och varför skulle de lyssna på ett plötsligt infall av omsorg från samma vuxna som satt planeten i brand? De är tonåringar nu, snart är de myndiga och sedan är det de som kommer att fatta de politiska besluten.

Vad gjorde min generation i samma ålder? Inte oroade vi oss för framtiden i alla fall. Vi tog studenten, åkte till London och jobbade, började plugga, gjorde Erasmus-utbyte och backpackade i Sydostasien. Tack vare budgetflygets entré på marknaden flög vi kors och tvärs över världen. Det var inte direkt okänt att flygbränsle bidrog till det som då kallades växthuseffekten. Vi brydde oss bara inte tillräckligt. Och hur farligt kunde det vara egentligen?

Det finns förstås ett pedagogiskt värde i att den generation som hörs mest i klimatfrågan är den första som på allvar kommer att få betala för koldioxidfestens konsekvenser. Men ännu viktigare är det förtroendekapital som bara den som själv aldrig hycklat kan göra anspråk på.

Klimatkidsen är här för att stanna. Vi andra har en skyldighet att lyssna på dem – och skämmas.


▪▪ Adélaïde Charlier och Louise Vanden Abeele publicerade i går en artikel i belgiska tidningen Le Soir med rubriken ”Pappa, visste du om att det skulle bli torka och översvämningar?”. Klimatkidsen har börjat ställa sina föräldrar mot väggen för att ha förstört deras framtid. Det är ingen vågad gissning att klimatkrisen blir nästa stora generationsskilsmässa.

5 smarta saker du enkelt kan göra miljön 00:34

avJohanna Frändén

ARTIKELN HANDLAR OM