Mejla

Herman Lindqvist

Dagen då Sverige blev av med finska halvan av landet

KOLUMNISTER

Läs Herman Lindqvists krönika

1809.

I freden med Ryssland för exakt tvåhundra år sedan förlorade Sverige en tredjedel av sin landyta. Men det kunde ha blivit mycket mer...

Herman Lindqvist.

Herman Lindqvist.

I dag för exakt två hundra år sedan tog det moderna Sverige form i den lilla staden Fredrikshamn i det då ryssockuperade svenska Finland.

Sverige hade förlorat kriget mot Ryssland. Hela det svenska Finland, som i nära 700 år hade varit en del av Sverige, var invaderat. Ryska trupper hade trängt långt ner i Norrbotten och ockuperat flera svenska städer. Svenska armen hade förlorat det sista slaget på svensk mark, slaget vid Ratan utanför Umeå. Ryska trupper ockuperade Åland, bara en kort seglats från Stockholm.

Nu hade fredsförhandlingar inletts i Fredrikshamn där en liten grupp svenska generaler och diplomater försökte rädda det som räddas kunde av resten av det svenska riket. Alla fredsförhandlingar är ett pokerspel på högsta nivå och i Fredrikshamn påstod ryssarna då stämningen var som mest upphetsad, att kejsar Napoleon, uppmanat dem att en gång för alla ta hela Sverige. Den svenska armen var då utslagen, alla ekonomiska resurser tömda, nöden stor och kampviljan lika med noll.

Den svenska delegationen leddes av den erfarne ambassadören och generalen Curt von Stedingk. Svenskarna hölls som lyxfångar, ingenting saknades vad gäller mat, dryck och bekvämlighet. Från Sankt Petersburg kördes två gånger i vecka för tiden ovanliga läckerheter som apelsiner, ananas, persikor och glass. Svenskar och ryssar var hela tiden uppsträckta i full paraduniform; måltiderna serverades av betjänter i i kejserliga livréer. Protokollet som följdes var det samma som vid tsarens bord. Stedingk och hans delegation blev alltmer besvärade av den praktfulla lyxen, som stod i sådan kontrast till det eländiga tillstånd Sverige befann sig i.

In i det längsta hade Stedingk hoppats på goda nyheter från Norrbotten, om segrar som skulle förbättra förhandlingspositionen. Då kom nyheten om katastrofen vid Ratan. Alltså kunde ryssarna kräva att gränsen mellan Sverige och Ryssland skulle gå vid Kalixälven. Allt land norr därom låg redan i ryssarnas händer. Den hårt pressade Stedingk blev då plötsligt allvarligt sjuk.

Tsaren greps av stor oro. Stedingk hade varit svensk ambassadör i Petersburg i många år och var god vän med tsaren. Kejsaren skickade sina bästa läkare till Fredrikshamn. Det var mycket ont om tid.

Kejsar Alexander hade visserligen vunnit kriget i Finland, men efter en serie bonderesningar i Finland hade han tvingats pumpa in fler och fler trupper totalt över 70?000 man. De var trupper som han snart skulle behöva i den väntade slutuppgörelsen med Napoleon. Alltså måste han få ett snabbt och bra slut på kriget och trupperna måste bort.

Om den svenska chefsförhandlaren måste bytas ut kanske förhandlingarna försenas flera veckor. Detta var helt omöjligt. Tsaren kände väl till argumenteringen för de olika förslagen för var gränsen skulle gå, i Västerbotten eller i Österboten. Han tog då en penna och drog gränsen där den går nu, längs Torneå och Muonio älvar. Resultat var att den finsktalande befolkningen i norr hamnade på den svenska sidan och – vilket tsaren inte visste – de rika malmfälten hamnade på den svenska sidan. Freden, som undertecknades den 17 september 1809 blev den hårdaste i vår historia, men den kunde ha blivit ännu hårdare om inte tsaren hade veknat inför Stedingks sjukdom. I Fredriks­hamn ritades den Sverigekarta vi har i dag.

Från och med nu försvann hela Finland för alltid från det svenska riket; en tredjedel av Sveriges yta, en fjärdedel av befolkningen. En miljon svenska medborgare blev ryska undersåtar Eftersom tsaren så fort som möjligt ville skapa största möjliga lugn i det ockuperade Finland för att kunna koncentrera sig på Napoleon lovade han att finländarna fick behålla alla sina gamla svenska lagar, sin religion, sina språk och sin svenska förvaltning.

Under tre år fick svenskar och finländare fritt välja vilket land de ville bo i Sverige eller i det ryska storfurstendömet Finland. De flesta av de svenska adelsfamiljerna, som hade sina gods och egendomar i Finland, stannade kvar där.

Krigsfångar utväxlades och amnesti ges för ”under kriget begågna brott”, det vill säga Cronstedt som förrådde Sveaborg och Gripenberg som uppgav fästningen vid Lovisa, kunde inte åtalas. Åland, som alltid varit svenskt och fortfarande är helt svenskspråkigt, blev ryskt. Stockholm som sedan medeltiden legat i mitten av ett runt rike, blev nu plötsligt gränsstad, ett faktum som skrämde upp dåtida stockholmare rejält.

Ingen vet exakt hur många som dödades, sårades och försvann i detta krig. Forskare tror att ca sju tusen stupade och sårades i den svenska armén, av dem var cirka hälften finländare. Ryssarna beräknas ha förlorat tio tusen man. De som drabbades värst var den av svält, sjukdomar och umbäranden drabbade civilbefolkningen. Under krigsåren minskades Finlands befolkning med femtiotusen personer Nöden var också stor på den svenska sidan. Under åren 1808-1809 sjönk befolkningen där med cirka 45?000 personer eller nära två procent av befolkningen.

Av: 

Herman Lindqvist

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Herman Lindqvist