Samaa: ”Jag och min bebis attackerades med ett träkors”

Mannen om rasistattacken: ”Skällde ut ett huckle”

KOLUMNISTER

Hon kan fortfarande höra ekot av sitt skrik i minnet.

Det var en overklig upplevelse, att se hur mannen höjde träkorset och försökte måtta ett slag mot hennes lilla bebis i barnvagnen.

– Jag frös till is, berättar Samaa.

Det har gått drygt en vecka när jag träffar Samaa, men hon kan ännu inte prata om händelsen utan att gråten kommer. Hon vill ha bebisen i barnvagnen nära sig under samtalet, bara kunna sträcka ut handen och röra vid den lilla foten.

På många sätt är det hon berättar vardag för många kvinnor i hijab i dag, att få höra glåpord eller kommentarer om sin slöja. På nätet har rasismen mot muslimer länge varit helt öppen; nu syns den också på gatorna.

Men hur fångar man den här nya stämningen, dessa flyktiga nedlåtande blickar, hatiska kommentarer som nån kastar ur sig på stan? Och vem kommer tro en?

Samaas historia handlar om den första barnvagnspromenaden med den lilla sonen, fem månader gammal. Efter en tuff förlossning hade hon knappt vågat sig ut med bebisen själv förut. Men denna eftermiddag var hon ute, lycklig, på väg hem till barnets morfar som skulle bjuda på sina specialpizzor till middag. 

Foto: LOTTE FERNVALL
Samaa och hennes lilla son blev utsatta för en rasistisk attack mitt på ljusa dagen, utan att någon ingrep.

Just som hon ska korsa övergångsstället ser Samaa en grön bil, en Rover, på avstånd. Plötsligt gasar den. Hon hinner precis dra undan barnvagnen innan bilen slirar nära intill, en hårsmån från att köra på dem. Skärrad möter Samaa blicken hos en kvinna som går förbi.

– Hon såg vad som hände, men gjorde ingenting utan gick vidare, säger Samaa.

Det som händer sedan är värre. Samaa fortsätter gå, pratar upprört med en kompis i mobillurarna, när hon märker att någon skriker bakom henne.

Det är han. Mannen i bilen.

– Han går med bestämda steg mot oss, ”Fan att jag inte körde på er” skriker han, ”jävla muslim!” Det är då jag ser att han har något, ett kors, i handen, säger Samaa.

Hon, född i ett palestinskt flyktingläger i Syrien, upplever det som att plötsligt befinna sig i en krigszon.

Att hon måste fly för livet.

–Jag vet inte var jag fick kraften ifrån. Det var ett urvrål, DU RÖR INTE MITT BARN! skrek jag.

Mannen verkar bli chockad av reaktionen, kanske hade han inte förväntat sig den. Han backar. Innan han försvinner från platsen säger han: ”Nästa gång kör jag över er!”

Sedan springer Samaa. Samtidigt sjunger hon för barnet, så att lillen inte ska se hur rädd hon är.

 

Tack vare att Samaa såg registreringsnumret på bilen kan vi hitta mannen på Facebook. Där skriver han samma dag, några timmar efter attacken, ett inlägg:

”Jag skällde ut ett huckle m barnvagn som gick mitt i gatan” skriver han.

I kommentarsfältet tillägger någon: ”De där parasiterna ska bort från våra gator”.

När jag ringer upp mannen, som är i 60-årsåldern, bekräftar han att han kört förbi Samaa med sin bil och sedan klivit ur och pratat med henne. Men mannen påstår att han bara sagt åt henne att inte gå mitt i gatan, att allt annat är lögn.

–Jag gick fram och sa, ”hördu varför går du inte på trottoaren, vill du bli påkörd eller inte?” Hon var islamist och muslim. Hur jag vet det? Hon hade ju huckle, ett barn i vagnen.

Men varför skulle hon hitta på något sånt här?

–Därför att jag är svensk i Sverige. Det här är mitt land förstår du. De gör ju så, de ljuger om det mesta. Om åldrar, antal barn. Det vet du väl? Varför tar du parti för en utlänning?

Mannen säger att han är taxichaufför och folkbokförd hemma hos en anhörig fast han egentligen har utvandrat till Thailand. I vårt telefonsamtal uttrycker han flera nedlåtande åsikter om både homosexuella och muslimer, ”påskkärringar” som han kallar kvinnor med slöja. Visserligen äger han ett sådant träkors Samaa har beskrivit, men det införskaffades först efter händelsen, enligt mannen.

Hans inlägg på Facebook har lajkats av en rad personer, till exempel en förtroendevald Sverigedemokratisk politiker i Bromma.

 

Dagarna efter attacken är bara oro och rädsla, beskriver Samaa. Hon avbokar läkarbesök, vågar inte gå ut ensam. Ett Facebookinlägg där hon berättar om händelsen delas över tusen gånger och många stöttar henne i kommentarerna. En del vädjar också att hon ska polisanmäla. Till slut bestämmer Samaa sig för att gå till polisstationen där hon bor.

– Tänk om han ger sig på en annan kvinna med barn? Jag skulle aldrig kunna ha det på mitt samvete. Jag polisanmälde för hans skull, för att han inte ska behöva växa upp med sånt här, säger hon och stryker sonen över huvudet.

Hon vet att risken finns att polisen lägger ner utredningen, det existerar ju ingen video eller bandinspelning . Men vem tänker på att filma när ens barn är i fara? Nu kommer hennes polisanmälan i alla fall med i statistiken. 

 

Enligt antirasistiska Expo ökar rasismen i offentligheten, i kollektivtrafiken, på gator och torg. 

–Vi hör från många att det har accelererat. Men det är svårt att bevisa. Man får helt enkelt lyssna på dem som blivit utsatta, säger Daniel Poohl, chefredaktör på tidningen Expo. 

Vardagsrasismen han syftar på handlar i första hand inte om grova hatbrott, utan om folk som säger vidriga saker, ger nedlåtande blickar, spottar eller flyttar på sig på bussen för att visa avsky mot människor med utomeuropeiskt ursprung.  

Nyligen rapporterade SVT om hur apoteksanställda med invandrarbakgrund utsätts för rasistiska trakasserier av kunder. 

Kanske beror det på att samhället förändrats, resonerar Daniel Poohl. Välutbildade kvinnor i slöja dyker nu upp i miljöer där bara vita brukade röra sig. Det skapar irritation hos någon som tycker att invandrare bara är okej så länge de städar trappuppgången.

Och precis som Samaa, själv högutbildad, med jobberfarenhet från flera statliga myndigheter, säger de ifrån. Den unga generationen vägrar acceptera trakasserier som deras föräldrar, längre ner i samhällshierarkin, kanske fick bita ihop inför.

–Jag betalar skatt, älskar till och med smörgåstårta! Ändå ses jag inte som svensk. Ändå tar sig någon rätten att skrika åt mig. Jag har svårt att ta in det, säger Samaa.

Nu vägrar hon gömma sig mer, vill inte behöva be sin make eller brorsa att följa med så fort hon ska gå ut.

– Jag är en fri person, och jag vill fortsätta vara det. De ska inte vinna. För det är precis vad de vill, att vi inte ska synas.

avNatalia Kazmierska

ARTIKELN HANDLAR OM

Rasism

Expo