Bitterheten är sportkillarnas att bära

KOLUMNISTER

I kväll kommer något olustigt att drabba en tjej vid en bardisk.

Mitt i samtalet kommer en kille att luta sig fram, peka neråt den egna kroppen och låta påskina att de följande orden är viktigare än allt annat.

– Jag hade spelat i allsvenskan om det inte vore för en knäskada.

Foto: COLOURBOX

 

Sverige kryllar av oförlösta fotbollsproffs. I unga år var de mer lovande än Albin Ekdal, provspelade för Elfsborg, nosade på ungdomslandslaget men blev berövade allt på en regntung gräsmatta. Och de pratar gärna om saken.

Hade alla dessa menisker läkt skulle högstaserien ha fått utökas till sextio lag för att bereda plats. Elva på plan hade inte räckt, matcherna hade fått göras upp i vidsträckta dalgångar.

I kulturvärlden finns ingen motsvarande replik. Ingen skryter om att ha tecknat finare än Lars Lerin i femman. Ingen gestaltade flickan med svavelstickorna så hudlöst i skolpjäsen att hon i vuxna år står oförstående inför Dramatens ointresse.

 

Kvinnor ådrar sig dubbelt så många korsbandsskador som män – enligt vissa på grund av skenbenets form, enligt andra för att träningen är utformad efter herrkroppen – utan att lipa i barer över allt de kunde ha varit. Kanske för att miljonerna aldrig har hägrat för damspelare, till och med de svenska mästarna Piteå extraknäcker på äldreboende, de har sällan lyxen att tänka på sporten i termer av ”karriär”.

Nej, bitterheten är fotbollskillarnas att bära. Deras att älta.

De har skedmatats med historier om hur Gabriel Jesus tog sig från favelan till Manchester City, hur Robin Jansson lämnade Bengtsfors för AIK. Lärt sig att talang plus flit alltid ger resultat.

Själva var de löften och det hörs ju på namnet – löfte! – att succén var gudagiven.

Om bara inte knäet pajat.

 

Sanningen är oberättad. Sanningen är att du med mest talang och träningsiver ändå brukar landa i division ett eller två. Under karriärens glada dagar har du lön, kanske så att du slipper dagjobb, men du försakar dina formativa år för att träna lika hårt som i allsvenskan. Du är redo för något större, du fyller 24, du är REDO, du fyller 28, du fyller 33.

Du har en trevlig karriär, fina lagkamrater, absolut inget att skämmas över. Men du är också del av den riskgrupp som det EU-sponsrade projektet ”Mind the gap” riktar sig till. 13 procent av fotbollsspelarna i Europa har en kvalificerad utbildning, vilket ska ställas mot 53 procent av alla män i EU. Ytterst få tjänar några pengar att lägga på hög.

Efteråt är risken för finansiella problem och depressioner överhängande, säger Juventusspelaren Giorgio Chiellini, själv utbildad ekonom, som stöttar Mind the gap. Stora hjälpinsatser är nödvändiga.

 

Var detta landar?

I att fotboll är roligt. Fotboll håller kroppen stark. Fotboll är vårt bästa verktyg för integration. Och fotboll är ett uselt karriärsval.

Det sista är inget argument för att sluta spela. Det är en påminnelse om att ha rätt relation till din satsning, särskilt den ofrivilligt avbrutna. Du skulle nog aldrig ha nått allsvenskan. Krasst yrkesmässigt var det tur att du drog korsbandet.

– Hammarby var intresserade men jag skadade knäet, kan du säga till tjejen i baren.

– Gratulerar, borde hon svara.

ARTIKELN HANDLAR OM

Fotboll