Då höll Åland på att bli en del av Sverige

KOLUMNISTER

Den 8 januari 1918 marscherade en delegation från Åland upp till kung Gustaf V i Stockholm.

Delegaterna meddelade att enligt en folkomröstning ville nittiofem procent av Ålands befolkning att ögruppen skulle anslutas till Sverige. Majoriteten av svenska folket, massmedia och politikerna tyckte det samma.

Detta skedde under en ytterst dramatisk tid i norra Europas historia. Två månader tidigare hade bolsjevikerna tagit makten i Ryssland. Finland förklarade sig självständigt den 6 december 1917. I Finland stod röda mot vita, inbördeskriget ­kunde när som helst bryta ut.

Då kom ålänningarna och bad om svensk hjälp. Hjälpen kom. En svensk­ ­militärstyrka landsattes på Åland, offi­ciellt för att skydda ålänningarna mot de cirka 2 000 ryska soldater som låg för­lagda på öarna.

I Finland såg både de röda och de vita på detta med djup misstänksamhet. Var ­detta en svensk ockupation? Ville Sverige annektera Åland? Svar ja! I alla fall ­ville starka krafter inom försvaret, högern och hovet gärna annektera Åland.

Ålandsdetachementet – som trupperna kallades – var det första svenska militära projektet sedan stormaktstiden med mål att utvidga Sveriges gränser.

Den vita sidans befälhavare, Gustaf Mannerheim, sände genast en vit styrka som anlände i en snabb marsch över isen till Åland för att se vad svenskarna höll på med. Den röda sidan sände också ­trupper, de kom med en isbrytare från ­Helsingfors.

Den 28 januari 1918 bröt striderna ut mellan röda och vita i Finland. På Åland blev situationen ytterst invecklad med trupper från Sverige, Ryssland, röda och vita finska trupper. De vita fick dessutom förstärkning från Tyskland, de röda förenade sig med ryssarna. Kanoneld och kulsprutesmatter hördes och mellan de stridande förbanden hukade sig 10 000 ålänningar som hoppades att allt snabbt skulle gå över. Flera hundra ålänningar sökte skydd på det svenska konsulatet.

Bakom kulisserna pågick intensiva ­diplomatiska förhandlingar. I mars ­nåddes en uppgörelse, strax efteråt kom ­freden mellan Ryssland och Tyskland. ­Alla ­ryssar skulle lämna öarna. Då hissade runt 250 av de ryska soldaterna estniska, lettiska, ukrainska och polska flaggor. De hade tvångsinskrivits i den ryska ­armén och ville nu hem. De sändes över till Sverige, men ­redan efter ­några månader utlämnades de brutalt och inhumant till Tyskland. Den tyska regeringen hade så befallt. Beslutet chockade och upprörde många.

Ålänningarna genomförde en ny folkomröstning där 9 900 av 10 000 röstade för Sverige. Ålänningarna förklarade att de hade samma rätt som alla andra folk att välja sin egen framtid. ­”Endast under den svenska spirans hägn kan Ålands folk vinna nationellt ­bestående trygghet och lycka”, ­förklarade en ny ­delegation hos Gustaf V.

Relationerna blev nu ­ytterst spända mellan Sverige och Finland. Åländska frihetskämpar häktades och dömdes till tukthus för ­förräderi.

Sveriges sändebud i Helsingfors kallades hem. Skulle det bli krig?

Nu togs frågan upp i det nybildade NF, Nationernas Förbund, där Hjalmar ­Branting förde Sveriges talan. Ålands­frågan blev NF:s första internationella konflikt. Branting blev djupt besviken, för finländarna skötte sitt ärende med större diplomatisk finess och med politiskt och militärt tryck. De tog dessutom hand om NF:s representanter på ett bättre och mer generöst sätt. De föreslog att Åland skulle få inre autonomi, eget parlament, det svenska språket skulle garanteras, den svenska kulturen på öarna skyddas och bevaras, öarna skulle av­militariseras och förklaras neutrala. NF:s dom blev: Åland kan inte skiljas från Finland bland annat för att den ­övriga svensktalande befolkningen i Finland kunde råka illa ut. Alla svensktalande kunde ­betraktas som presum­tiva förrädare mot fosterlandet.

Branting protesterade och menade att det var dålig politik att motsätta sig ­folkets vilja. Han fick mycket beröm i internationell press för sin hållning och 1921 fick han dela Nobels fredspris med norrmannen ­Christian Lange.

Ålandskonflikten avslutades i oktober 1921 genom att den då nyutnämnde statsministern Branting tillsammans med statsmän från Finland, Danmark, Tyskland, Polen, Lettland, Estland, Storbritannien, Frankrike och Italien under en pampig ­ceremoni ­undertecknade den så kallade Ålandskonventionen. Sovjet protesterade, ryssarna var inte inbjudna.

VISSTE DU ATT …

… Åland har en egen ”riksdag”, lagtinget, och en egen rege­ring, Ålands landskapsregering? Ålänningarna kan stifta egna lagar, de har egen flagga, egna frimärken, egna registerplåtar för bilen. Eftersom Åland är neutralt och avmilitariserat behöver åländska pojkar inte göra värnplikten i finska armén.

… Åland hade en egen folkomröstning om ja eller nej - till EU. ­Ja-sidan vann och i dag har Åland ett eget avtal med EU, det så kallade Ålandsprotokollet. Det ger fartygen till och från Åland rätt att sälja taxfreesprit och tobak. I dag passerar enorma passagerarfärjor de åländska öarna varje dygn.

... I dag vill majoriteten av ålänningarna inte längre ansluta sig till Sverige, men en del vill ha total självständighet. Ålands Framtid heter partiet som fick nästan 10 procent av rösterna i senaste valet. De fick 3 av 30 platser i den lagstiftande ­församlingen, lagtinget. Partiet vill göra Åland till en självständig stat.

ARTIKELN HANDLAR OM