Att slira på sanningen och sedan namnge folk

KOLUMNISTER

Dagens fråga. Hur kommer man åt manliga maktstrukturer? Var på en fest i förra veckan. Stellan Skarsgård var där, tog tag i min hand och satte det mot sitt erigerade kön och sa; jag gillar det du skriver.

Är det här sant? Nej, det är det inte. Jag tog ett litet verklighetsavbrott och hittade på. Tänkte att en hand mellan benen på Stellan Skarsgård skulle slå en reserapport från en halvtom pizzeria på östra Jylland. Spelar det någon roll? Klart som fan att det spelar roll. Klart att det är en dålig idé att slira på sanningen, och att det är en ännu sämre idé att slira på sanningen och samtidigt namnge folk med för- och efternamn.

Så förklara en grej för mig. Hur fungerar det? På baksidan av en dokumentärroman som jag precis har plöjt står det att författaren oförskräckt rör sig ”i gränslandet mellan litteratur och verklighet”.En annan dokumentärromanförfattare säger: Man kan vandra helt fritt mellan verklighet och fantasi i romanform. Det är befriande?.

Jo, så långt är man ju med. Adjö skrivkramp. Hej Hänt i veckan. Förlagen har bestämt sig för att ge författarna carte blanche och tycker att allting är schyst så länge de bara varudeklarerar och talar om att det är oschyst. Det är som när Alex Schulman säger: ”Ibland snor jag, ibland skriver jag själv.”

Oåtkomligt.

För det måste väl ändå vara budskapet från förlagen. Vi tycker att det är okej att ange människor med namn, men eftersom vi inte är hundra på vad som är sant och vad som är osant – eftersom observationerna är personliga och eftersom minnet kan svika oss alla – låt oss ta det säkra före det osäkra och säga att vi rör oss i gränslandet mellan fiktion och verklighet.

Angiveri i blindo. Känns det som en bra idé?

Bonniers, till exempel, som nyligen har utkommit med en dokumentärroman som sägs göra upp med patriarkatet och den svenska kulturmaffian genom att hänga ut folk med deras riktiga namn.

Eller ska vi ta grundkursen först?

Finns patriarkatet? O ja. Finns det manliga maktstrukturer? Så in åt helvete. Existerar manliga härskartekniker? Möter dem ständigt och jämt.

Med risk för att bli en av stödmadamerna, smilfinkarna som slickar patriarkatet i röven.
Jag vägrar tro att definitionen av modigt

är folk som kokar kaniner

i grytor.

Det kan inte hjälpas. Jag vill/måste ändå ställa mig upp och skrika tills överläraren slutar att slå. Jag ger blanka fan i om Lus-Mia har tagit överlärarens plånbok eller inte.

Det är inte en fråga om skuld, det är metoden jag vägrar.

Sluta slå!

Sant är inte detsamma som äkta.

Levande människor är inte detsamma som levande karaktärer.

Könsvendetta är inte detsamma som könskamp.

Jag vägrar tro att definitionen av modigt är folk som kokar kaniner i grytor.

Gränsen mellan att hänga ut människor med namn i litteraturen och att klottra ”Anna i 9C är ett luder” på väggen i matsalen på en högstadieskola är hårfin och antagligen inbillad. Har man som författare behov av att känna sig som rebell. Go ahead. Känner man att man inte har något val. Svårt att hindra. Det är förlagen jag kland-rar.

Om deckarnas drivkraft är mordet, verkar många dokumentärromaner ha karaktärsmordet som sin. Med den stora skillnaden att deckarförfattare inte klappar ihjäl någon i verkligheten.

Så vad får vi? Bättre romaner? Mer sann historieskrivning?

Knappast.

Självutlämnande litteratur är alltid mer utlämnande för någon annan. Den kanske låter mer sann, men de uppriktiga delarna är valda. Det okontrollerade är kontrollerat. Så här vill jag bli uppfattad. Det här är bristerna som jag vill kokettera med. Det här är den bilden som jag vill att ni ska ha av mig. (Och det här är bilden som jag vill att ni skall ha av andra.)

Så för att svara på frågan om vad vi får.

Vi får Stasi- och McCarthymetoder i litteraturens tjänst. Grannar, kolleger, systrar, äkta hälfter. Som om litteraturen skulle rättfärdiga angiveriet.

Varför skulle den?

Lena Sundström

ARTIKELN HANDLAR OM