Astrid Lindgren är vår sektledare

Publicerad:
Uppdaterad:

En flygplats, killen var klädd i lakan och sandaler. En sparad hårtofs, ögon som inte svarade på anrop och det stela leende som man antagligen får om man i nästa liv kan bli gråsugga.

Men viktigast var ändå boken. Han tryckte den

i min hand.

På omslaget stod små hyperrealistiska människor, korsningar mellan Kraftwerk, Enver Hoxha och Deepak Chopra, och lyste av beslutsam godhet mot en hyperrealistisk himmel. Man såg på dem att de byggde dammar och nådde nirvana med samma svala själ.

Och, apropå det, har ni sett annonsen?

Astrid Lindgren fyller 100 i Nangijala, eller möjligen Nangilima, och det firas med en annons. Helsida. Den gick i Expressen i går, antagligen någon annanstans i dag. Kunde syftet vara annat än vällovligt?

Visserligen kursas det Astridfilmer, men det är inte poängen. Poängen är att några kronor från varje film går till att bygga ”Astrid Lindgrens barnby i Centralafrikanska republiken”. Köp och du tystar samtidigt dina egna skrikande kottar och ditt samvete.

Inget fel i det. Men annonsen. Jag säger bara: annonsen.

Rundad ram i rosa med guldkant. På ett par ställen har de satt dit sådana där gnisterstjärnor, för att visa hur guldigt guldet verkligen är.

Filmfodralen är uppradade i botten och i mitten ... ja, i mitten ...

Astrid Lindgren. I naturlig storlek. Nästan, i alla fall, för jäms med nyckelbenen förångas hon i mystisk vit rök. Men ovanför nyckelbenen är inget disigt. Det är en målning av det där slaget som får skarpa fotografier att se abstrakta ut. Man kan se ett ensamt hårstrå som ligger åt fel håll i luggen. Man kan räkna smårynkorna mellan rynkorna. Hon lyser som Moder Teresa efter en överdos betakaroten. Och bakom Astrid en himmel. Inte alldeles blå, utan hyperrealistiskt halvmulen.

Jag visste ju att jag hade sett det förut. Idolbilder på peruanska maoister?

Hyllningar till kurdiska martyrer? Och sedan mindes jag boken.

Den är inte så dum, den där annonsen. För ibland känns Sverige mindre som ett land och mer som en sekt. Och vi vet ju alla vem som är Bhagwan, i så fall.

Någonstans i Centralafrikanska republiken marscherar snart en leende barnby under piluttamantran mot närmaste flygplats för att trycka Emil, Pippi och Ronja i svettiga turisthänder.

?Den som inte läser återföds som liten lort.?

Johan Haklius

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN