Vi förberedde oss för Döden

KOLUMNISTER

Grav-mys.

Vi brukar ka­lla det så.

En familjetradition som pågått och pågått – ingen har kläm på hur länge.

Hur som helst så är det mamma, min storasyster och hennes dotter Lotta, som har hållit den här traditionen vid liv.

Och precis innan frosten. Precis innan löven har singlat ned från träden, så har mamma, syrran och lilla Lotta marscherat ut i skogarna med korgar och papperskassar. Som de har fyllt med mossor, lavar, kottar, tall, rönnbär, lingon och kråkbär.

Och som de sedan har lagt ut som ett jättelikt grönt täcke över släktens alla gravar.

Ett halvdagsjobb – minst.

Vi kallar det grav-mys.

Vet inte, men jag har aldrig varit med på det här. Oklart varför, men jag hörde väl till flyttfåglarna. Till dem som drog i väg som ett streck söderut och blev kvar i storstadsröran.

Bara för att återvända.

Bara för att återvända trettiofem år senare och stå och skrapa mossa från farfarsfars grav.

Förra helgen var det dags.

Flög upp till varifrån jag kom och möttes på flygplatsen av Lotta. Hon är stor nu. Det är ombytta roller och hon granskade min storstadsmässiga outfit och sa: ”Hörru, du kan inte ha höga klackar i skogen.”

Men hon var beredd. Hon hade gjort som kvinnorna i min släkt har för vana att göra – hon hade förutsett allt. Plockat fram jackor, stövlar, korgar, knivar, spadar och vantar.

Och så bar det av.

Det bar i väg ut i skogen.

Och efter några timmar stod vi där med några kilo mossa framför gravarna.

Vi var en ny uppsättning nu.

Mamma var död.

Lotta hade själv blivit mamma. Och jag kunde höra hur Saga, 4, smågnolade medan hon byggde en ”egen skog” borta vid sin mormors farmors mors grav.

Och syrran var sjuk.

Hon hade blivit sjuk på det där jävla sättet, så att hon aldrig mer kunde bli frisk igen. Och jag? Tja, jag var väl henne inte långt efter. Stod där bakom hennes rygg, hack i häl.

Och det är klart att vi förstod. Det är klart att vi förstod, där vi stod vid mossans kant, att vi på något sätt förberedde oss – att vi förberedde oss för Döden.

Att vi prövade hållfastheten i det som en gång antingen skulle föra oss bakåt eller framåt. Uppåt eller nedåt. Eller varför inte snett åt sidan?

Ja, det är det här som vi kallar grav-mys.

Monica Gunne

ARTIKELN HANDLAR OM