Varning för mental istid i miljödebatten

KOLUMNISTER

Man ska lära av historien. Särskilt av de riktigt läbbiga sakerna. Annars kan de hända igen.

Klokt tänkt. Om detta må ni berätta. Men, å andra sidan, tänk om läbbigheterna ser helt annorlunda ut när de kommer tillbaka nästa gång?

Ni kanske hörde Al Gores tal i Oslo. Eller i riksdagen. Eller på Bali: världen kan gå åt helvete inom sju år, det kinesiska tecknet för kris betyder också möjlighet, tänk på framtida generationer.

Men det jag fastnade för var det afrikanska ordspråket. Så här, någonting, sa Al: ”Det finns ett afrikanskt ordspråk som lyder: Om du vill gå fort, gå ensam. Om ni vill gå långt, gå tillsammans”.

Där gjorde Al en konstpaus, innan han fyllde i: ”Vi behöver gå långt och göra det fort.”

Var det bara jag som rös då?

Skälet till att det är snabbare att gå ensam än tillsammans, är att en enda vilja styr. Det behöver inte tjafsas om vägen, inte hållas några diskussioner, inte argumenteras. Marscherar man ensam behöver man inte bry sig om tidsödande eftersläntrare, svara på frågor eller stå ut med kritik.

Om Al Gore menar något med det han säger, måste det vara det han menar. Att vi alla måste gå tillsammans, ledda av en enda vilja, utan avvikelser.

En del är mer konkreta än Al Gore. En australiensisk debattör, Margo Kingston, föreslog nyligen att man borde kriminalisera avvikande åsikter i klimatfrågan som ”brott mot mänskligheten”.

George Monbiot, idol för många miljöaktivister, skrev i höstas att ”klimatförnekare” snart är lika ”oacceptabla” som förintelseförnekare.

I den här veckans nummer av Medical Journal of Australia föreslår en välkänd medicinprofessor, Barry Walters, att alla par som skaffar mer än två barn bör tvingas att betala en ”föroreningsskatt”. Varje nyfödd bebis utgör ”en kraftfull källa av växthusgaser under i genomsnitt 80 år, inte bara genom att andas, utan genom den hämningslösa konsumtion av resurser som är typisk för vårt samhälle”.

Här hemma har vi Andreas Malm, som i en intervju i Flamman förespråkar införandet av ransoneringskort och planekonomi.

Vad får man om man lägger ihop det? Vad kallas ett samhälle där alla marscherar under en vilja, oliktänkande är kriminella, människor ses som föroreningar och planekonomi råder?

Ja, vad är det?

Om detta må vi berätta, redan innan det blir historia.

ARTIKELN HANDLAR OM