Det går inte att strejka sig ur den ekonomiska krisen

KOLUMNISTER

LONDON. Höstens mysigaste film heter ”Made in Dagenham” (den grabbar tag i hjärtat på det sätt som ”Billy Elliot” gjorde) och handlar om – en strejk!

Så vältajmat!

I det åldrande, håglösa Europa blir nämligen strejker och demonstrationer det sätt på vilket vi de närmaste åren uttrycker vår besvikelse över oss själva, över vår vildsinta hantering av våra kreditkort, vår hysteriska shoppingkultur som försatt oss – och våra länder – i en akut ekonomisk knipa. Den som kallas den ekonomiska krisen.

Då våras det för svångremspolitiken, mera arbete, mindre kul. Britterna ställs just nu inför faktum att de 15 procent mest välbeställda familjerna (med inkomst över en halv miljon kronor) mister sina barnbidrag. Barnbidrag till alla har ända sedan andra världskrigets slut, då fattigdomen var utbredd, varit en grundprincip.

En helig ko slaktas. Strejker blir då som en besvärjelse: det är inte mitt fel, det är nån annans – bankernas, byggherrarnas eller statens, högerns eller vänsterns.

Demonstranter – 100 000 bara i Bryssel – skanderar ”Nej till åtstramning”. Men det finns inget alternativ. Irländarna, som genom historien vant sig vid svält och kriser, tar till sin gamla lösning: de utvandrar; strömmen går till Australien och Kanada, som inte drabbats av Europas ekonomiska skleros.

Det blir patetiskt att se det som hände i Frankrike för någon vecka sedan. Nationens ljus, dess privilegierade studenter, 22 år gamla, protesterade mot president Sarkoszys reform (höjd pensionsålder från 60 till 62 år) 40 år innan de ”drabbas” av den. Sådana trygghetsnarkomaner!

Här i London stod den gräsliga tunnelbanan still i protest mot en modernisering som gör de sex dagliga miljonerna passagernas liv aningen bättre. De använder smart card. Långsiktigt tas 800 biljettkontrollanters jobb bort men ingen sparkas. Det är ett exempel på Stoppa jorden, jag vill hoppa av.

Samtidigt levde BBC under hot om att dess direktsända tv-reportage från en partistämma skulle släckas ner. BBC ”löste” problemet med att genast pumpa in tio miljoner pund (drygt 100 miljoner kronor) till en fackets fond. Låter det inte som utpressning?

I Spanien, som står med skulder upp över midjan, blev det strejk när regeringen gjorde nödvändiga inbesparingar i batteriet av bidrag. Det var naturligtvis mera produktion som landet behövde. Inte mindre. Men den socialdemokratiske premiärministern Zapatero sa: ”Jag vill inte vara den som kritiserar fackföreningarna.” Defaitism, kapitulation.

Värst var det i Grekland i somras. Dess regeringar hade i åratal ägnat sig åt falsk bokföring och nu var landet i princip bankrutt. Men i stället för att jobba sig ur eländet gick landet i generalstrejk. Den var självdestruktiv och tog omedelbart död på landets bästa inkomstkälla, turismen.

Strejk är ett utomordentligt instrument i löneförhandlingar eller vid taskigheter på arbetsplatsen men sällan i politisk kamp. ”Made in Dagenham” skildrar en sådan strejk. 187 kvinnor på Fords fabrik i Londons utkant, som sydde lädersäten till bilar, gick i strejk när arbetsgivaren klassade deras jobb som okvalificerat och sänkte lönerna. Det är inte en film med fackföreningspropaganda eller politik. Det är en hyllning till britters sinne för fair play och kvinnans rätt till lika lön. Kvinnorna vann.

Jag travesterar: Strejk är bäst på bio.

avStaffan Heimerson

ARTIKELN HANDLAR OM