Alla vill delta i kampen mot störande avvikare

Det är som om hela landet, åtminstone den del som hörs och syns, har lagt sig på schäslongen och glömt att stänga dörren. Det är förvirring och ilska och gråt och nervöst fnitter om vart annat.

Det är ett fängslande skådespel, håll med om det. Man kan tvivla på idén om ett kollektivt medvetande, men det är svårare att göra efter i söndags. Och alltihop därför att ett gäng skåningar har limmat ihop vad sossarna stod för på femtiotalet med moderat lag och ordning, inga nya bensinskatter och finsk invandringspolitik.

Sanningen är ju att det minst intressanta i alltihop är Sverigedemokraterna själva. De är inte mer gåtfulla än en kapsylöppnare. Och det är inte ett dugg svårt att förstå varför några procent av väljarna lägger sina röster på ett protest- och missnöjesparti. Alla bor ju inte på Söder, handlar på Cajsa Warg – ”matbutiken för matentusiaster” – och har blandade känslor för Michel Houellebecqs författarskap. En del äter fortfarande bruna bönor i Bjuv. Det som möjligen kräver en förklaring är varför denna grupp svenskar inte låter sin känsla av undanskuffat missnöje styra valhandlingen oftare.

Och det som verkligen kräver en förklaring är de närmast hysteriska känsloutbrotten från andra hållet.

Alla dessa tusenden som demonstrerar mot ett valresultat som blottlagt att bara 94 procent, inte 100, är med på det officiellt godkända tåget.

Just måndagens demonstrationer fick mig att tänka på ett annat kollektivt känslosvall: det som skedde när prinsessan Diana dött. Det var förstås trist att hon körde ihjäl sig, men det blev snabbt något obehagligt självupptaget över de smetigt tårögda manifestationerna. Det handlade inte om henne, utan om att få bli del i en flock. I en tid av individualism och splittring gav prinsessans död äntligen en möjlighet att forma en okomplicerad hord.

Jag ser precis samma lust att sjunka in i ett varmt, självklart kollektiv när demonstranterna delar sin indignation på Sergels Torg och Götaplatsen.

Det handlar egentligen inte om att ett litet vulgärt underklassparti har haft framgångar, utan om att äntligen få lösas upp i en rättfärdig massa.

Det lustiga är förstås att samma dröm om okomplicerad gemenskap i kamp mot störande avvikare, är precis det som lockat folk att rösta på Sverigedemokraterna.

avJohan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM