Han älskade sin hund mer än mig

KOLUMNISTER

Vem är värd en hunds kärlek? Och vem är värd en husses eller mattes kärlek?

Det var två frågor som borrade sig djupt in i min själ på en fest alldeles nyligen. Festen hade pågått ett tag. Vi var några som satt kvar i en soffgrupp och en alkoholmätare gick runt.

Det blåstes.

Det jämfördes.

En man i kanariegula manchesterbyxor hade 0,42 promille alkohol i blodet och vi andra låg väl och pendlade någonstans mellan 0,25 och 0.

Det var städat.

Det var nyktert.

Det var en fredagskväll.

Plötsligt börjar så 0,42-promillaren att gaffla om sin hund. En vacker grå hund med kuperad svans. Och 0,42:an sa att han var besviken. Att han var besviken på den grå hundens kärlek och lojalitet.

0,42:an sa: ”Jag har köpt den. Jag har betalat all mat och jag betalat alla försäkringar. Och ändå bryr han sig inte om mig.” Och nu vände han sig till den blonda kvinnan som satt på stolen bredvid: ”Han bryr sig bara om henne.”

Vi andra satt tysta. Vad skulle vi säga? Jamen, det var väl solklart att den grå hunden brydde sig mer om den blonda kvinnan som gav honom mat och gull och kärlek och milslånga promenader.

Några betalda räkningar? Vad var det värt i sammanhanget?

Inte ett dugg.

Men 0,42:an i kanariebyxorna gnagde på: ”Jag har betalt honom”, sa han. ”Jag är värd hans uppmärksamhet.”

Uppmärksamhet? Det var något med det där ordet som plötsligt fick mig att hålla på 0,42:an. Att förstå honom. En flashback: hade jag inte varit med om något liknande?

Fast tvärtom.

Jo.

En gång försökte jag få ihop det med en man som ägde en hund. En hopplös föreställning. Och det tog alldeles för lång tid för mig att fatta, att den där mannen älskade hunden mer än mig. Det var hunden som lockade fram hans kärlek.

De ömma tonfallen. Smekningarna. Lekfullheten. Berömmet. Bekräftelsen.

Tja, nu är det väl inte helt okej att jämföra en människa med en stövare.

Men ändå. Här finns en hund begraven.

Så hör upp alla devota hundälskare. 0,42: an och jag har förenat oss: vi vill att ni ska veta, att det finns en gräns. Och att det ibland kan kännas ganska tufft, att stå där utanför kärlekens magiska cirkel. Alldeles oavsett om vi förtjänar det eller inte.

ARTIKELN HANDLAR OM