Drömmen om en villa är ett problem

KOLUMNISTER

Ända sedan jag flyttade in till Stockholms innerstad för 15 år sedan har jag drömt om att bo i ett hus.

Längtan efter en villa är rent fysisk. Jag vill ha ett eget äppelträd. Jag vill gå ut och hämta posten vid vägen och jag kanske inte har knutit morgonrocken helt och hållet, men det spelar ingen roll, för ingen ser mig. Jag vill känna doften av gräs från grannen som är så flitig med sin klippare. Jag vill ha en sanslöst fuktig källare där man en vacker dag kanske bygger den där bastun man talat om i några år nu. Jag vill glasa in verandor, jag. Jag vill köpa ett pingisbord till garaget. Jag vill ha så många rum att jag plötsligt spontaninreder ett av dem som biljardrum.

Varje dag drömmer jag om att komma bort. Min fästmö Amanda har alltid varit emot. Hon vill bo i stan, med vännerna och affärerna och kaféerna. Men hon har inte förstått hur illa ställt det är med mig. Häromveckan sa jag till henne, ”Amanda”, sa jag, ”det går inte en dag utan att jag tänker på hur olycklig jag känner mig av att bo i lägenhet. Jag mår så fruktansvärt dåligt.” Och jag bad henne. Kan vi inte försöka? Kan vi inte i alla fall åka ut och titta på några villor?

Vi har nu lagt bakom oss två intensiva veckor av visningar i ytterförorterna. Det har varit mycket speciellt. Jag minns första visningen, en villa i tre plan utanför Sollentuna. Den såg så fin ut på bilderna och den verkade vara helt befriad från den ”ångest” som Amanda påstår sig kunna spåra bara av att se en fasad. Vi följde gps:en från motorvägen. Vägarna blev mindre, det verkade så lovande. ”Du är nära din destination”, sa gps:en när vi åkte förbi en liten sjö.

Pirr i kroppen, känsla av oerhörd fridfullhet och ro – här ska vi bo tills vi dör. Så runt en krök och vi såg omedelbart det gula huset som tornade upp sig på en kulle. Jag kände omedelbart en sådan oerhörd lycka. Då skrek Amanda.

”KÖR!”

Jag tittade på henne, såg hur paniken lagt sig som en hinna över hela hennes person, hon andades hetsigt, hon upplevde ångesten i porerna, jag försökte föreslå att vi i alla fall kunde ta en titt på huset, hon röt:

”KÖR FÖR HELVETE, KÖR NU BARA! KÖR!”

Och jag tryckte gasen i botten, vi passerade huset i en fruktansvärd fart. ”Fortsätt kör, fortsätt bara”, väste Amanda. Hon tittade ner i golvet, jag trodde hon skulle börja gråta. ”Herregud, herregud”, mumlade hon för sig själv, ”vilken helvetes ångest.”

På andra platser har vi kommit så långt att vi till och med fått på oss de blåa skoskydden. Vad fånig och klumpig och dum och misslyckad man känner sig i dem. Massor av spekulanter vandrar omkring mellan rummen, besvärlig stämning när man möter dem i dörröppningarna, ingen möter blick, ingen pratar med någon. Vi ignorerar varandra på ett sätt som man annars skulle kunna se män emellan på en porrklubb.

Det finns en air av absolut missbelåtenhet i rummet. Alla går runt och gruffar och ser negativa ut. Tittar misstroget på ytorna. Drämmer till en bärande vägg med knytnäven, skakar på huvudet och går vidare. Det hör till. Man SKA se missnöjd ut. Man ska se äcklad ut. Ingen ropar GUD VAD FINT, för sånt trissar priserna på ett JÄVLIGT onödigt sätt. Den obehagliga känslan av att träffa en bekant bland spekulanterna. ”Jaha, så ni är också ...”, säger man och de svarar: ”Äh, vi är bara ute och ...”, konstpaus, ”... tittar oss lite omkring.”

Och så går man vidare till köket och där har mäklarna tagit bort ALLT-ALLT-ALLT, utom en skål med citroner och lite basilika.

Mäklarna, ja. De är olika från villa till villa, men den gemensamma nämnaren är att de alltid är trevliga och överlägsna. Man ställer en fråga till mäklaren om stuprännan som hänger löst där ute och det dröjer en sekund innan han svarar och den blicken i den sekunden är mäklarens sätt att meddela: du är lite dum i huvudet, du va?

Söndagarna har blivit veckans dystraste dag. Vi återvänder från villorna nedslagna och beklämda. Amanda måste alltid lägga sig ner och vila för att bli av med ångesten.

Jag kan inte bo i lägenhet. Amanda kan inte bo i villa. Vi har ett problem här.

ARTIKELN HANDLAR OM