Mejla

Anna Björklund

Strandhälls ledarskap lika tryggt som en bakfull student på munta

Ett välbekant obehag

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

KOLUMNISTER

“Nu blev det så”, suckade Annika Strandhäll, och jag vet exakt hur det är. Jag kände det välbekanta obehaget i kroppen som att det var mitt eget när hon stirrig mötte journalisterna på Gotland.

Vår nyblivna klimat- och miljöminister skulle till Almedalen och joggade genom spärrarna på Arlanda för att ta sig dit. Elaka politiska motståndare på väg till samma ställe fnissade och twittrade – såklart – när vår klimatqueen högröd och sist av alla sätter sig i sin flygstol. 

Hon vet att hon borde tagit båten, att det förväntas. Att statsministern berättat att den gröna omställningen är en av regeringens fokusområden för mandatperioden och att den ju är hennes ansvar, helvete.

Strandhäll vet det här kommer hon få skit för, det ska stjäla spaltutrymme och uppmärksamhet från det hon egentligen reser dit för. “Inte igen”, måste hon tänkt.

Alla som lämnat in en läxa försent vet känslan. De oerfarna fuckupsen försöker alltid förklara, bortförklara, i en sådan situation.

Strandhälls strategi däremot delar hon med de som trampat fel ofta, de som lärt sig vad som funkar. “Nu blev det så”, säger hon, och menar att det är vår uppgift att förstå, inte hennes att bättra sig. 

Och jag förstår. Alla har ju mycket och herregud, hon är toppolitiker ett valår, ibland blir det väl lite bråttom. Hennes betalningsanmärkningar tog jag heller aldrig så allvarligt på, jag känner många som gör så, är så. Vem säger att de som betalar räkningar i tid är bättre människor?

Jag får själv näsvisa notiser från Klarna trots att jag har pengar på kontot och vem flåsar inte då och då av ångest framför datorn när man hittar det där mailet, det där datumet, fan. Det är mänskligt, och mest jobbigt för en själv, heter det. Inget som säger något om övriga förmågor.

Eller? Samtidigt som elmarknaden är i kris och avgörande energiinvesteringar ska göras så har svenskarna fått vänja sig vid Strandhälls förvånat uppspärrade ögon inför grundläggande fakta som rör hennes uppdrag.

“Det här borde jag ha koll på”, svarade hon när SVT frågade hur många kärnreaktorer det finns kvar och har avvecklats i Sverige, med ett lika tryggt ledarskap som en bakfull student på oförberedd munta. 

Jag ser om klippet och måste resa mig av obehag när hon, ministern, försöker le bort situationen. Jag känner hennes stress och vill själv fly, den påminner om alla hårda sanningar vi är många som försöker glömma.

Att det som i vissa sammanhang kan vara halvcharmigt eller åtminstone mänskligt i andra bara är dåligt och puckat, otillräckligt. 

Många var förvånade när att Strandhäll, utan relevant erfarenhet, kunskap eller intresse, fått denna ministerpost. Hennes senaste merit var att ha sparkat en generaldirektör för att ha drivit hennes egen politik och hennes förtroende bland väljarna är i den absoluta botten.

“Uppdraget är ju, hmm, informationstungt”, sa en erfaren kommentator. Man tassar runt det, vill inte dra för stora växlar på sjabblet och luckorna. 

Att påstå att en politiker ur arbetarklassen är sin uppgift för liten ska man ta det lugnt med, och att kalla en kvinnlig makthavare vimsig anses vara en patriarkal härskarteknik. Men jag ser den dämpade paniken i Strandhälls ögon och känner igen den för väl.

Hon har ingen aning om vad hon håller på med.

Klimat- och miljöminister Annika Strandhäll på plats i Almedalen

Av: 

Anna Björklund

Publisert:

LÄS VIDARE

Stenevi måste fråga sig varför hon misslyckats

ÄMNEN I ARTIKELN

Annika Strandhäll

Anna Björklund

Klimatpolitik