Mejla

Tone Schunnesson

Att följa idoler är som att lära känna sina föräldrar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Joakim Thåström är aktuell med sitt första album på fyra år.
Joakim Thåström är aktuell med sitt första album på fyra år.

En sjuk sak med att bli vuxen är att idolerna faller hårt från piedestalen där man placerat dem.

I fredagskväll, när jag väntade på besked ifall Britney Spears skulle bli fri från det förmyndarskap hon levt under i tretton år, gick jag förbi en kö vid Nytorget, i Stockholm.

Utanför skivbutiken Pet Sounds Bar väntade människor med faktiska vinylskivor i händerna som de ville få signerade av Joakim Thåström. Trots att jag tidigare under dagen lyssnat på Thåström fick jag ingen lust att kika in genom fönstret utan skyndade istället vidare till baren Bananas, där jag skulle ta en öl.

 

Spears och Thåström spelade båda stor roll för mina tidiga tonår men Thåström är, till skillnad från Spears, fortfarande mystisk. Jag har aldrig brytt mig om hans privatliv och i mitt huvud ser han fortfarande ut som på omslaget till ”Det är ni som e de konstiga, det är jag som e normal”, en skriva som redan hade några år på nacken när jag fick tag på den.

Det parasociala förhållandet man har till offentliga människor gör det svårt att acceptera att våra idoler existerar utanför fantasin. Men ju längre tid någon är känd ju svårare blir det att upprätthålla sin idealiserade bild av denna. Tiden tar hjälp av verkligheten och nöter ner det offentliga jaget och insisterar på att våra hjältar är dödliga.

När jag gick och la mig i fredags var Britney Spears äntligen fri. I somras talade hon om förmyndarskapet för första gången och kallad det för ett övergrepp, och det har varit svårt att sluta tänka på hur förnedrad hon varit rakt framför våra ögon. Jag kände diffus skam när jag hörde henne vittna, eftersom jag genom åren konsumerat oseriösa nyheter om Spears och därför varit en del av den miljardindustrin som hon ofrivilligt varit upphov till, och som hennes pappa profiterat på. Att hennes situation var så fruktansvärd som de mest konspiratoriska fansen hävdade kändes konstigt.

Britney Spears.
Britney Spears.

Men, det är väl klart det var så hemskt som det verkade. Vem vill leva så? Ingen, inte heller Britney Spears, som ju är människa, precis som vi andra. Hon är inte bara en perfekt metafor, som finns till för att förklara samtiden för oss Jag vet såklart att ingen är som bilden av sig. Men ibland blir jag ändå förvånad. Andra chockerande saker som hänt: Rihanna gick upp i vikt. Skitmånga har dött i en överdos. Selena Gomez är bipolär?

 

Att följa sina idoler år efter år är ungefär som att bli vuxen och lära känna sina föräldrar. Jaha, du var bara någon random person som träffade en annan random person och ni skaffade barn.

Det finns inga magiska kriterier att möta för att ta rollen som förälder, Britney Spears eller Joakim Thåström.

Att människor går från idealiserad bild till verklighet är bra. Vi måste förstå varandra som mer än schabloner och för många kvinnliga artister innebär det ett friare liv. För Spears innebär det ett liv överhuvudtaget. Men för magin blir det svårare. Därför tittade jag inte in genom skivbutikens skyltfönster för att se Thåström sitta där, en fredag i november. Hur gammal är han nu? Någonting i världen måste fortfarande vara mystiskt.

 

Publisert:

LÄS VIDARE