Den enda kvinnliga förebilden män kan lista är sin mamma

KOLUMNISTER

Jag var i 25-årsåldern och hade träffat en kille i några veckor då jag vittjade hans bokhylla och fann att en (1) bok av drygt hundra var skriven av en kvinna. Det var en lärobok med flera medförfattare, men den hade i alla fall ett kvinnonamn på ryggen.
Det här var nu en kille som ”självklart” var för jämställdhet och som tyckte att det var ”viktigt” att medvetandegöra strukturer. Det var nog ”mest en slump” att det bara var män i bokhyllan.
Det var det kanske, men det var verkligen ingen ovanlig slump.
När jag var i tjugoårsåldern läste killarna – de som läste – Nick Hornby och lyssnade på Kent. Vi, De Andra, gjorde samma sak, men plöjde också Gun-Britt Sundström och köade längst fram för att se ”tjejbandet” Sahara Hotnights när vi gick på festival.
Att killar såg upp till män och tjejer till män och kvinnor var en självklarhet som jag inte minns att vi någonsin verbaliserade.

I veckan lanserade Dagens Nyheter en genusrobot, en tjänst som informerar tidningens journalister om hur deras omnämnanden i artiklar fördelar sig över män och kvinnor. Ni vet förstås exakt vad som hände sen: Var det ett aprilskämt? Ett tecken på den pågående PK-apokalypsen? Låg George Soros möjligen bakom?
Det är ju speciella tider just nu, när inte ens seriösa debattörer behöver motivera sin kritik med något annat än en raljant tweet i ämnet. Genuskortet, det omvända, kan man spela ut precis hur blaserat hursomhelst, även om man inte tillhör den högljudda extremflanken.
Låt mig reda ut en sak direkt: Alla seriösa medier för diskussioner för att balansera nyhetsrapporteringen. Det handlar om representation och demokrati. Gammal skåpmat. Kvinnor utgör halva befolkningen och nästan hälften av arbetsmarknaden, ändå försvinner de i rapporteringen.
Den grundläggande analysen är, intressant nog, inget som ifrågasätts inom politiken. Samtliga riksdagspartier utom MP och V har ett kvinnoförbund av den anledningen: Man erkänner strukturerna och inser att det finns behov av att lyfta frågan i ett eget rum. Inte ens Sverigedemokraterna tycks ha svårt att svälja den här idén (låt vara att deras kvinnoförbund inte driver riktigt samma frågor som övriga.)

Det finns förstås andra marginaliserade grupper som med goda skäl ropar på medial diskriminering. Det som gör den traditionella sociobiologiska fördelningen mellan män och kvinnor så mätbar är att den skär rakt igenom alla samhällsskikt.
Beteendevetare brukar framhålla förmågan att relatera till båda könen som en nyckelfråga när man diskuterar empati.
Jag roar mig ibland med att be manliga bekanta lista tre förebilder. Den enda kvinna som då och då tar en pallplats är mamma. Henne har de sällan bekantat sig med via media.


  • Aftonbladet är långt ifrån bäst i klassen när det kommer till könsbalans, men det finns flera publikationer som lyckas rapportera jämnt utan att ha en radikalfeministisk agenda. Enligt twitterkontot @shamebot_se som mäter svenska mediers könsbalans har Dagens Industris Weekend-magasin under 2018 flera gånger närmat sig hälften kvinnor i sin bevakning. Jag har inte hört läsekretsen ondgöra sig över detta. Kanske har jag lyssnat för dåligt.

ARTIKELN HANDLAR OM