Livet sett från tredje våningen

KOLUMNISTER

Mannen mittemot har en vacker kvinna.

Hon är upphäftad på väggen och har en bikinitrosa som kostar fyrtionio kronor och femtio öre.

Jag står i mörkret på andra sidan gården och tittar på H&M-affischen med den anonymt avklädda kvinnan, på de vildvuxna blommorna i fönstret, på den ålderdomliga och rätt aparta lampan som jag inbillar mig att mannen ärvt av sina föräldrar men inte haft hjärta att kasta.

Jag funderar över vem han är, mannen mittemot.

Jag brukar se honom

ibland. Från mitt fönster, där jag står nu. Jag funderar på om affischen är snodd eller köpt på Tradera. Jag tänker på alla kvinnor som måste ha vänt i dörren när de fått syn på affischen. Om det nu kommer kvinnor dit.

Jag har inte sett några.

Under honom bor en kvinna i trettioårsåldern. Om sommaren bär hon gärna blommiga klänningar. Hon kan sitta hela eftermiddagar på balkongen och tala i en bärbar telefon.

Förut brukade det komma dit en man. Jag lyckades aldrig förstå mig på deras relation. Han kommer inte dit längre.

Det är inte direkt stoff till en nyckelroman från tredje våningen, men ett fullgott tidsfördriv, på avstånd och i säkerhet.

Händer det att de undrar?

När jag försov mig och missade det där viktiga mötet för några veckor sedan och skrek KUUUUUK fyra gånger och sedan slog så hårt jag bara kunde i väggen.

Vad tänkte de då?

Jag kommer att tänka på villaområdet som jag växte upp i. Det såg ut som villaområden gör. Pappa var alltid noga med att gräsmattan skulle vara klippt.

Det skulle dröja tills jag själv flyttade hemifrån innan jag förstod varför.

Att vara en god granne är att passa in, att vara en meter bort men aldrig nära.

Jag ser mina grannar i hissen, jag hälsar på dem ibland, jag passar in.

Jag vet hur de låter när de får orgasm men inte vad de heter i förnamn.

En gång fick jag mejl från en kille som bodde just bredvid.

Han frågade om det var jag som spelade Håkan Hellström så jävla högt hela tiden.

Det var det.

Sedan såg jag honom inte mer. Inte förrän långt senare fick jag veta att han hade gått bort i en trafikolycka. Jag hade inte anat någonting, antagligen inte ens brytt mig om att försöka ana.

Men jag bar ett vagt minne av några bruna flyttlådor som stod i trapphuset.

Och att det en måndag stod ett nytt namn på dörren.

Ronnie Sandahl

ARTIKELN HANDLAR OM