Den som älskar böcker är löjligt pretentiös

Foto: Henrik Montgomery/TT / TT NYHETSBYRÅN
”Ibland känns det som om de låga bokpriserna devalverar all möda och talang som ligger bakom orden”, skriver Peter Kadhammar.
KOLUMNISTER

Ibland säger människor att de älskar böcker och jag har aldrig förstått vad de menar. Det är som att säga att man älskar väder eller tycker om att andas eller är förtjust i toner, särskilt den där höga som låter pling.

Vädret är som det är, den som inte andas är död och toner blir i regel bara meningsfulla i förhållande till andra.

 

Hemma har jag drygt 4 000 volymer – skönlitteratur, historia, statsvetenskap, memoarer och biografier, reseskildringar och allt annat som ryms inom begreppet litteratur. Böckerna ger mig nog trygghet och en tyvärr falsk känsla av att någorlunda greppa världen, förutom att jag tycker att det är roligt att läsa förstås.

I den meningen kan man väl säga att jag älskar böcker.

Samtidigt är det löjligt pretentiöst. Den som säger så vill signalera att han eller hon står över samtidens outhärdliga ytlighet.

Jag kände en person som var upprörd över att böcker slaktas för att någon vill ta ut färgplanscher eller vissa sidor. Men varför ska man inte slakta? Om bokens innehåll blir till större glädje på det viset?

Själv tycker jag det är roligast att ha dem så som de en gång publicerades. Därför äger jag till exempel förstaupplagan av Stig Dagermans ”Tysk höst”, det bästa reportage någon svensk har skrivit, trots att jag har samma text i en eller två senare upplagor.

Böcker är billiga. För Dagerman gav jag till exempel 400 kronor, en struntsumma för en så viktig bok i original. I antikvariatstaden Hay-on-Wye i Wales köpte jag för ett par år sedan förstaupplagan av Ian Flemings Bondbok ”You only live twice” för 25 pund. Inte ett perfekt exemplar men ändå. Häpnadsväckande.

Den som struntar i förstaupplagor kan gå in i valfritt antikvariat och skaffa världslitteratur för nästan ingenting.

 

Ibland känns det som om de låga bokpriserna devalverar all möda och talang som ligger bakom orden. Att skriva en dikt är det svåraste en människa kan företa sig sa poeten Lars Forssell en gång, det är svårare än allt annat.

4 000 eller 4 500 volymer representerar alltså inget materiellt värde, de ger inte ens en känsla av kunskap. Ju fler böcker man har desto fler inser man att man inte har läst.
Inte ens min samling av mästaren Jolo, 1900-talets största svenska reporter, är komplett.

Det vore lätt att fylla på men jag skaffar bara sådant som jag antingen tänker läsa tämligen omgående, inom några månader eller så, eller som jag behöver som referens. Så Jolos Amerikaskildringar får vänta tills andan faller på.

Läsning är en viktig del av mitt arbete. Ändå är det omöjligt för mig att ta mig igenom tråkiga texter. Jag tappar koncentrationen. Jag blir sömnig. Jag får viktigare saker att göra.

Läsningen måste vara lustfylld och det var väl därför jag var en medioker elev i skolan.

 

Bara ett problem finns med böcker. Förhållandet till dem är livsvarigt antingen man vill eller inte.

Om jag vore så dum att jag kastade en bok i dag vet jag att jag behöver den i morgon. Det är en naturlag. Därför kan boksamlingen aldrig minska, den måste växa, det är böckernas och mitt gemensamma öde.

Det gäller förresten inte bara böcker.

På landet, i ett rum innanför verkstaden, har jag 26 eller 27 årgångar av den engelska veckotidningen Spectator.

De ligger på rejäla lagerhyllar som jag köpte för länge sedan, fantastiska furuhyllor som inte sviktar under tyngden av samlarens möda.

Tro inte att jag är rabiat.

 

Böcker och tidskrifter måste inte förvaras systematiskt på hyllor. Spectator ligger till exempel inte i ordning vilket blir bekymmersamt om jag någon gång faktiskt måste ha tag i ett visst nummer.

På vinden har jag den rumänske diktatorn Nicolae Ceausescus samlade verk i en kartong. 25 volymer om jag inte minns fel. Vartenda tal han höll och varenda text han skrev fram till 1980 ungefär.

Juldagen 1989 arkebuserades Ceausescu och hans fru Elena efter en summarisk rättegång, han sjöng Internationalen när de mötte kulorna.

Nicolae Ceausescus samlade verk lär jag inte behöva i brådrasket.

Men man vet aldrig.

avPeter Kadhammar

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker

Romaner

Memoarer

Litteratur