Så enkelt är det att lura sig själv

Foto: FREDRIK SANDBERG / TT
KOLUMNISTER

Ofta tror man att man lurar ”systemet” när man egentligen bara lurar sig själv. Jag har fnulat en del på det nu under februarimånad.
Någon gång under julledigheten, då jag var marinerad i, visserligen lågalkoholhaltig men ändå inte alkoholfri, sangria på en av Kanarieöarna, slog det mig att en vit månad i början av året nog inte skulle vara en dum idé. Men att börja redan dagen efter nyårsafton och sedan avstå under januari kändes lite väl abrupt. Dessutom fortsätter ju ledigheten och festligheterna en bit in i den första månaden. Plus att den är så lång. Hela 31 dagar. Februari framstod i stället som en lysande idé. Årets kortaste månad, men ändå en hel sådan. Genialiskt! Februari fick det bli. Halvvägs in i månaden har jag stött på ett stort antal människor som tänkt exakt samma tanke. I samförstånd blinkar vi slugt åt varandra över att ha lurat kalendern så att vi bara behöver vara alkoholfria i 28 dagar. Som om levern skulle bry sig om kalendern.


I egenskap av PR-dam hade jag häromdagen möte med en stor vindistributör som bekräftade att alkoholförsäljning i stort sjunker kraftigt i just februari och inte i januari som man kanske skulle kunna tro. Särskilt originella kan vi människor knappast anklagas för att vara. Men att många av oss däremot ägnar oss åt självbedrägeri är tämligen uppenbart.
Så här i början av det kristna året är det många som föreställer sig en nystart, en tanke som även drabbar människor på hösten, runt skolstart, och som i grund och botten är en gammaltestamentlig, psykologisk kvarleva från det hebreiska nyåret som inträffar då. Vi ska bli bättre människor tänker vi oss och ofta handlar löftena till oss själva om bättre hälsa. Vi ska bli rörligare, slankare och friskare. Dyra gymkort säljer som smör men efter årets första skälvande veckor, som ju alltid är fyllda med de bästa av intentioner, slutar kortägarna dyka upp och blir i stället ägare av dyrt införskaffade dåliga samveten.
Ett trick man då kan ta till för att döva ångesten och som jag i smyg noterat att folk ägnar sig åt (jag vägrar avslöja om jag gjort det själv) är att skaka mobilen kraftigt med handen och på så sätt få fler steg på stegräknaren. Så jäkla bra sätt att nå sina dagliga mål! Och så har man ju vunnit över stegräknaren, som i just detta fall får representera ”systemet”.
Det är lite som att borsta, skölja och tandtråda tänderna extra ofta och minutiöst inför ett stundande tandläkarbesök i hopp om att lura auktoriteten, det vill säga tandläkaren. Eller att ruinera sig under rean i tron att man lurar handlarna, själv ”tjänar” man pengar och blir rikare ju mer stålar man gör av med. Eller, att som självaste fan, bli religiös på ålderns höst för att försöka lura gud trots att man levt som förtappad syndare hela sitt liv. Det funkar inte. Tandläkaren bryr sig inte, handlarna jublar över vår dumhet och gud finns nog inte alls. Och ändå gör vi det, fast vi är fullständigt medvetna om den bristande logiken i våra handlingar.

Efter jobbet ska jag gå och hämta min söta lilla sexåriga son på förskolan. Han har varit hos sin pappa i en vecka. Jag har längtat ihjäl mig efter min lilla groda och vill göra allt som gör honom glad, i alla fall i början av mammaveckan. Jag vet att han kommer vilja festa till det på Donken i stället för att äta tråkig vardagsmiddag hemma. Han kommer beställa hamburgare, stor läsk och stora pommes som han inte orkar äta och dricka upp. Jag kommer vara återhållsam, duktig, tänka på vikten och inte ta något till mig själv. Ska bara äta upp hans rester.
För det vet ju varenda människa att onyttig mat man inte beställt till sig själv utan äter från någon annans tallrik inte innehåller några kalorier, eller hur? High five på det, kära medsjälvbedragare.

ARTIKELN HANDLAR OM