Kunskapen gräver ett hål inom oss

Foto: Fyller hålet efter gud. Vetenskapsmannen är den nya profeten och fysikern ­Carlo Rovelli fick möta en oväntad hyllningskör med boken ”Sju korta lektioner i fysik” som släpps på svenska i början av april.
KOLUMNISTER

Det är nästan 2000 år sen Jesus lanserade ”Fight club”-kroppen på ett kors utanför Jerusalem och jag vet inte riktigt varför detta ska firas med onödiga mängder godis men det är en av få kristna traditioner jag aldrig kommer att ifrågasätta. Jag fogar mig och äter mitt godis.

Uppkrupen i svärföräldrarnas soffa med Carlo Rovellis ”Sju korta lektioner i fysik”, den populärvetenskapliga boken som förra året sålde bättre än någon annan bok i författarens hemland Italien.

Carlo Rovelli, 59, teoretisk fysiker vid universitet i Marseille, unnade sig inga osunda förhoppningar när förstaupplagan på tretusen böcker nådde den italienska bokhandeln våren 2015. Till hösten hade ytterligare 18 upplagor lämnat tryckeriet och Rovelli närmade sig trehundratusen sålda böcker­ bara i Italien.

En vetenskapsman hade piskat ”Fifty shades of Grey”.

Hans behändiga guide till den moderna­ fysiken, från allmänna relativitets­teorin till loopkvantgravitationen, började som en handfull kolumner på kultursidorna i den italienska dagstidningen Il Sole 24 Ore. Och även om kolumnerna var uppskattade krävdes flera övertalnings­försök från förlaget innan Rovelli slutligen gick med på att kavla ut dem till en bok. Nu är den översatt till 34 språk och i början av april släpps den på ­svenska.

Jag påstår inte att jag vet varför Carlo Rovelli välter kiosker på en hel kontinent med de där 100 sidorna (boken är tunn som en broschyr), men jag är knappast ensam om gissningen: efterfrågan.

Kosmos klär verkligen i Rovellis formelbefriade och poetiska språk men i grunden handlar det nog om en ursinnig men slarvigt dokumenterad efter­frågan som fanns där redan innan han började skriva boken: Vår längtan efter någon eller något som kan fylla hålet ­efter Gud.

Den vetenskapliga revolutionens ­baksida är ju den plötsliga poänglös­heten. Ju längre ut i universum vi tittar desto mindre blir vi. Kunskapen gräver ett hål i oss.

Vad händer när vi dör?

Ingenting.

Vad är meningen?

Det finns ingen mening, du måste ­hitta på din egen.

Upplysningen gör ont.

Jag kan själv övermannas av rena panik­känslor när jag tänker på saker som universums olidliga storlek och att jag ska ta slut. Och inte bara jag. Om drygt ­hundra år är hela den här mänskligheten ­utbytt mot en ny, hittills okänd mänsklighet. Du och jag ska försvinna för alltid. Det är helt vidrigt. Och vi måste hitta sätt att hantera de här insikterna.

Religionerna är döende. Åtminstone i sin nuvarande form, de kommer naturligtvis att uppdateras och klamra sig kvar några hundra år till, men den stora mentala omställningen har börjat och det går liksom inte att värja sig. Man kan förstås vara religiös och vetenskapligt intresserad, det finns utmärkta fysiker och biologer som är troende, men alla som lever här i den bräckta förvirringen mellan ­sagorna och vetenskapen känner ­samma oro. Mänskligheten krishanterar.

Vi vill fortfarande ha svar, men svaren – de verklighets­förankrade svaren – är helt ­obegripliga för människor som du och jag. Skapelseberättelserna var ju så mycket enklare eftersom författarna var måna om att andra människor skulle förstå dem. Det var lite av poängen. Det var därför de förankrade berättelserna i våra starkaste känslor; kärlek och fruktan.

Vetenskapens svar är krångligare ­eftersom de kommer i dramaturgiskt odugliga formler. Vetenskapen har inga känslor. Men det har vi. Och därför kommer vår längtan efter människor som kan klä vetenskapen i begripliga ord och få oss att känna någonting bara att bli starkare för varje dag.

Stephen Hawkings ”A brief history of time” har sålt i mer än tio miljoner exemplar och dokumentärserien ”Cosmos: A spacetime odyssey” med Neil deGrasse Tyson, astrofysikens Beyoncé, har setts av 135 miljoner människor. För att de får oss att känna.

Carlo Rovelli är inte alldeles bekväm i sin nya roll som populärvetenskaplig profet.

– Publicisterna ringer mig en gång i veckan och vill att jag ska skriva på ett blankt kontrakt, berättar han i en intervju med Evening Standard.

– ”Skriv vad du vill” ­säger de, men jag ­säger nej till allt nu. Jag är vetenskapsman, universitetsprofessor. Om en ängel uppenbarade sig framför mig och lät mig välja mellan att lösa kvantgravitationen eller sälja tio miljoner böcker skulle jag välja kvantgravitationen.

Själv hoppas jag att han försöker göra både och. Världen behöver både vetenskapen och människor som kan sätta ord på den.

En svårt sympatisk Rovelli

The Guardians kroniskt intressanta podcast ”Science weekly” har gjort en intervju med Carlo Rovelli som jag varmt rekommenderar. Avsnittet heter ”Seven brief lessons on ­physics”. Rovelli är svårt sympatisk. Jag skulle inte kunna uppfinna en mer Skavlankompatibel vetenskapare.

Kritiken staplas på hög

Efter en intervju i landets ­största morgontidning fick paret Ulf Adelsohn och Lena Adelsohn Liljeroth kritik. Så de begav sig till ett av landets viktigaste radio­program för att bemöta kritiken. Men då fick de kritik igen! Och Ulf Adelsohn tvingades skriva en debattartikel i landets näst största kvälls­tidning - om att man inte får säga vad man vill i det här landet. Hur många ­gånger ska en människa ­behöva berätta att han är ­tystad innan ni lyssnar?!

ARTIKELN HANDLAR OM