Galna personer har inget i fängelse att göra

1 av 5 | Foto: P-O SÄNNÅS
Den misstänkte 19-åringen i rättssalen.
KOLUMNISTER

19-åringen som mördade Ida kommer att dömas till vård.

Det är, av flera skäl, bra.

Slutpläderingarna blev för oss journalister som i dag besökte Attunda tingsrätt en kortvarig historia.

Den unge mannen, i grön t-shirt och mjukisbyxor, med ett påfallande barnsligt ansikte, fördes in av häktesvakter och tittade sig skyggt omkring innan han satte sig.

Rättegången gjorde ett flera veckor långt uppehåll för att ge Socialstyrelsens rättsliga råd möjlighet att bedöma ynglingens psykiska hälsa och när parterna samlades igen påminde rådman Anna Flodin om att förhandlingen hålls bakom stänga dörrar, varefter reportrarna kördes ut.

Under sju veckor genomgick 19-åringen en undersökning vid den rättspsykiatriska avdelningen i Göteborg. Teamet som utredde var inte enig i sin slutsats, men en majoritet ansåg inte att han var så allvarligt störd att han borde dömas till vård.

Rättsliga rådet gjorde den motsatta bedömningen. Allvarlig störning, rättspsykiatrisk vård.

Om dessa diametralt skilda slutsatser går dels att säga att bedömningar av detta slag inte är en exakt vetenskap, dels att mannen kommer att dömas till vård.

Domstolar kör nämligen inte över rättsliga rådet – det enda undantaget jag på rak arm kan erinra mig är då Högsta domstolen dömde Anna Lindhs mördare till fängelse – och varken åklagare eller advokat hade i dag några invändningar mot att Idas mördare överlämnas till vården.

Det är bra. Galna personer har inget i fängelse att göra, även om socialdemokratiska och moderata justitieministrar genom lagändringar har drivit igenom att uppenbart sjuka våldsverkare ofta hamnar just där.

Om 19-åringen i stället hade dömts till fängelse så hade hans ungdom förhindrat livstidstraff. Han hade, givet den rabatt ungdomen ger honom, varit ute igen innan han fyllt 30.

En sådan situation hade sannerligen inte varit lustig. Såväl polisens gärningsprofilgrupp som rättsliga rådet befarar att han kan komma att mörda igen. Att vi har att göra med en potentiell seriemördare.

Jag kan, efter att ha läst förundersökningen och de rättspsykiatriska utredningarna, inte annat än hålla med.

Han har inte kunnat redovisa något motiv till överfallet i joggingspåret, men säger att han fick en impuls som han inte kunnat motstå. En stark röst förmanade honom att fortsätta strypa och han kände samma välbehag som då han som 13-åring dödade sina husdjur. Efteråt träffade han sin familj och betedde sig som att ingenting hade hänt.

Det finns fler varningssignaler. Hela uppväxten har kantrats av våldsamma reaktioner, psykiska problem och röster i huvudet som uppmanat honom till mindre trevliga handlingar.

Många tror att den som döms till vård sitter inne kortare tid än den som döms till fängelse. Om vi går tillbaka i tiden så finns det fog för den uppfattningen, men systemet har gjorts om och numera är det en procedur med avgöranden i domstol och inhämtade synpunkter från åklagare som ska tragglas igenom innan en person skrivs ut.

Det har lett till att vårdtiden inte sällan med betydande marginal överstiger kriminalvårdens strafftider.

Mannen kommer inte att släppas ut innan han bedöms vara frisk, även om det dröjer årtionden.

Det går att ha synpunkter på att Sverige som i princip det enda landet i västvärlden anser att otillräkneliga personer anses vara ansvariga för sina handlingar och döms för brott.

Det går även att fråga sig om ett system där bedömd risk för återfall i brottslighet avgör tiden för inlåsning är förenlig med grundläggande krav på rättssäkerhet.

Men denne unge man är en mycket farlig person. Han är i behov av hjälp. Vi andra behöver skyddas från honom.

avOisin Cantwell

ARTIKELN HANDLAR OM