Jag får mikrosvindel av julen

KOLUMNISTER

Jag har gått på stan under de senaste dagarna och vid flera tillfällen upptäckt att jag plötsligt går och småler för mig själv, att jag hux flux tänker en god tanke, alltså jag menar en tanke som verkligen är god, utan baktankar eller agendor - en tanke som bara vill väl. Och plötsligt ser jag dem jag möter i ögonen och jag vill krama dem alla. Det är så lätt att leva i den där stunden, ett kilo väger 700 gram, jag nuddar knappt asfalten jag går på. Den här välsignade stunden håller i sig fem eller sex sekunder och sedan är den borta och jag skyndar bekymrat stegen, fäller upp rockkragen och tänker: Vad fan var det där som just ­hände?

Det var först i dag som jag förstod vad det är frågan om, det är julkänslor! Det är ju det jag känner, som små pustar i livet så här i november och det är därför jag plötsligt går runt och ler som en fåntratt. Det triggas igång omärkligt, av att jag passerar någon hantverkare som sätter upp glitterlampor över Nybrogatan ­eller av ljudet av bjällror från ett skyltfönster.

Och jag tänker att det väl ändå är bra rart att jag, vuxna karln, fortfarande kan känna denna entusiasm för julen. Men jag inser snabbt att det är att lura mig själv. Så är det ju inte. Jag känner ju inte den här glädjen därför att jag ser fram emot ­julen. Det är minnena av ­julen som kommer tillbaka. Det är därför jag ler. Minnena av när jag satt i den djupa soffan, doften av konjak och chokladdoppad marsipan. Prassel av presentpapper vid mina fötter, mamma och pappa plötsligt kärleksfulla, de kysser varandra oväntat. Högläsning av julrim, pappa rimmar på ”nyheten” och ”samveten” och mamma skrattar och säger ”bravo”, jag får äntligen en egen stereo med dubbla kassettdäck och ”dynamic bass booster”.

Vi sitter på golvet sen och donar med våra leksaker och det värker litegrann i magen för jag har ätit så mycket godis, och vi får somna i soffan och jag ligger där och lyssnar till det underbara, förtroliga samtalet mellan mamma och pappa, de iskalla lakanen när pappa bär upp mig till sängen och det snöar utanför och det svindlar, för det är en ny värld där ute, en ny värld med nya leksaker.

Julen i dag är ju knappast vår, den är ju våra barns. Och det är som det ska ­vara. Men samtidigt. Jag sörjer att jag är gammal, att jag aldrig får vara barn på en julafton igen, att jag aldrig får känna svindeln.

Jag får nöja mig med ­mikrosvindeln när jag går över Nybrogatan och ser ­någon sätta upp glitterlamporna över vägen.

ARTIKELN HANDLAR OM