Mejla

Wolfgang Hansson

Belarus – ett eko av 1989

Publicerad:
Uppdaterad:

Bilderna från Belarus med demonstrerande människor och våldsam kravallpolis väcker minnen hos mig från den osannolika hösten 1989.

Då hände det som ingen trodde kunde hända.

Kan det hända igen?

Hur kan ett folk som under 26 år levt under starkt förtryck bara plötsligt resa sig som på en given signal?

Frågan hänger obesvarad i luften i Belarus där diktatorn Alexander Lukasjenko styrt sedan 1994. Vid ett antal val har folkliga protester utbrutit men alltid slagits ner brutalt. I stället för att fortsätta protestera har befolkningen vikt sig för övermakten och accepterat det auktoritära styret.

Men efter valet förra söndagen har plötsligt någonting hänt. Den kollektiva rädslan har förbytts i en kollektiv beslutsamhet.

Människor demonstrerar i Minsk.
Foto: SERGEI GRITS / AP
Människor demonstrerar i Minsk.

Något som påminner väldigt mycket om den omvälvande hösten 1989 i det forna Östeuropa.

Regimer som verkade omöjliga att rubba föll som käglor. Ett system som verkat oövervinnligt smulades sönder på några veckor eller månader.

Berlinmuren som delat öst och väst föll över en natt. Alla hade trott att Sovjetunionen skulle ingripa men den dåvarande kommunistledaren Michail Gorbatjov lyfte inte ett finger vilket uppmuntrade till fler protester.

Jag minns hur fotograf Urban Andersson och jag fortsatte från Berlin till dåvarande Tjeckoslovakien för att se hur kommunistregimen där skulle påverkas.

Foto: URBAN ANDERSSON
Vaclav Havel 1989.

När vi kom till Prag var allt lugnt. Inte minsta demonstration i sikte. Dissidenten Vaclav Havel tog emot oss i raggsockor när vi ringde på hans dörr men kunde inte säga om något skulle hända i hans land.

Hela systemet var ruttet

Någon dag senare började demonstrationerna. Efter en dryg vecka hade regimen fallit och ersatts av Havel som inte längre öppnade när vi ringde på hans dörr. En dryg veckas fredliga, folkliga protester räckte för att regimen skulle kollapsa. Hela systemet var så ruttet att det föll samman av sin egen tyngd.

Ingen kunde egentligen säga vad det var som hänt. Varför gick människor som lärt sig leva med förtryck plötsligt ut på gatorna och riskerade liv och lem i demonstrationer?

Ett tryck av missnöje hade byggts upp över lång tid. Med ofrihet, med sämre levnadsstandard än i väst. Till slut var förutsättningarna de rätta för att tryckkokaren skulle explodera.

Foto: JOCKEL FINCK / AP
Berlinmuren som delat öst och väst föll över en natt år 1989.

Där befinner sig Belarus nu. En befolkning som betraktad från utsidan har verkat foglig har i själva verket byggt upp ett starkt missnöje mot Lukasjenkos styre. Nu har det kommit till en punkt när trycket inte längre går att neutralisera.

Exakt varför är svårt att veta. Valfusket spelar givetvis in. Liksom regimens oproportioneliga våld. Men vi har sett båda sakerna tidigare utan att tryckkokaren exploderat.

En ny faktor är coronapandemin som inneburit en svår prövning för många auktoritära ledare, Lukasjenko inkluderad.

När pandemin bröt ut stod Lukasjenko på skridskor i en ishall iförd hockeyutrustning, han spelar så gott som dagligen, och undrade skrattande om reportern såg några virus. Sedan dess har han fortsatt bagatellisera covid-19 samtidigt som 70 000 människor smittats och över 600 avlidit enligt de officiella siffrorna. Sannolikt är de verkliga dödstalen högre.

Kejsaren står naken

Journalisten Iryna Vidanava beskriver i en text i Dagens Nyheter hur människor snabbt började dela uppgifter på nätet om den verkliga utvecklingen när regimen försökte tysta ner alla nyheter om viruset.

– Under pandemin stod det klart för var och en att systemet misslyckats totalt, skriver hon. Statens inkompetenta svar fick fler att börja tvivla på regimen.

Kanske var det covid-19 som fick människors bägare att rinna över och kejsaren att stå naken.

Gorbatjovs roll 1989 spelas i dag av Rysslands president Vladimir Putin. I motsats till Gorbatjov tror han vare sig på glasnost eller perestrojka, öppenhet eller förändring.

Foto: Sergei Chirikov / AP
Alexander Lukasjenko och Vladimir Putin.

Belarus är på många sätt, inte minst för sina energibehov, starkt beroende av Ryssland. I nuläget är det sannolikt i praktiken Putin som avgör om Lukasjenko sitter kvar eller inte. Putin har utlovat militärt stöd om det blir nödvändigt men kostnaden för en ny rysk invasion i ännu en före detta Sovjetrepublik skulle bli oerhört kostsam utrikespolitiskt.

Men han vill inte heller förlora Belarus till väst.

Precis som världen 1989 väntade på Gorbatjovs svar när Berlinmuren föll väntar världen nu med spänning på hur Putin ska agera i Belarus.

Blir svaret ett eko av 1989 eller av de sovjetiska invasionerna av Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968?

Av: Wolfgang Hansson

Publicerad: