Mejla

Jonatan Unge

Jag är den mäktigaste mediemannen i Sverige

Publicerad:
Uppdaterad:
Poddkollegorna Jonatan Unge och Ola Söderholm.
Poddkollegorna Jonatan Unge och Ola Söderholm.

Det sägs att medlemmar ur min familj aldrig blir riktigt vuxna.

Vi förblir barn på nåt sätt. Vad än resten av vårt utseende signalerar.

Fram tills vi dragit vårt sista andetag har vi kvar ett barns lekfullhet, naivitet och glädje över dom små sakerna i livet (om man med det menar godis). 

Men också brist på ansvarstagande, stark känsla av omnipotens och att ta väldigt illa vid sig över småsaker.

 

Med små saker menar jag typ att kanske tappa en godis. 

Man har kanske haft en Dumle i fickan hela dagen, kommer hem, sätter sig i soffan.

Nu ska det bli gott med Dumle!

Handen ner i fickan; Dumlen är borta!

Gud vad vi blir ledsna då. 

Usch jag vill inte ens tänka på det.

Fan, varför la jag den inte i fickan med blixtlås!

 
Min mor påstår i alla fall att vi är sådana.

Själv tror jag det egentligen gäller alla människor.

Barn är något man är medans vuxen är något man gör.

Som att betala räkningar, göra uppoffringar, ha kontakt med myndigheter och sånt.

Och så fort man inte gör något av detta går man tillbaka till sitt naturliga tillstånd.

 

En möjlig skillnad mellan oss i vår familj och gemene man är kanske att vi liksom hajar till när vi inser att vi gör en vuxen handling. 

Man känner som ett ryck i kroppen och ett drabbas av insikt.

Men vad i... sitter jag och talar bolån med en bankman?
Eller:

Nä dra på trissor...detta är ju ett samlag!

Vad gör jag i det och hur i hela friden hamnade jag här?

Ni fattar.

 

Hursomhelst så drabbades jag av ett sådant ryck och insikt för någon vecka sedan.

Efter att ha medverkat i en väns podd där han, och kanske även lite jag, sagt något gick Sveriges mäktigaste medieman ut och påpekade för alla vad som sagts och hur vidrigt det var.

 

Jag tänker inte lägga mig i sakfrågan förutom att lite kort och snabbt säga: okej, så var det kanske. Fast ni överreagerade och det var mest min kompis fel så lägg ansvaret på honom.

Vilket dom i och för sig också gjorde.

 

Men, och jag lovar att vi nu närmar oss den här krönikans poäng, vi hade alltså sårat och upprört Sveriges mäktigaste medieman och blivit anklagade för att vara något fruktansvärt.

Nu tänker man ju: Oj hur ska det gå?

Vad blir konsekvenserna av detta?

Och svaret är: Det gick hur bra som helst med absolut noll konsekvenser!
Jag kom ur situationen utan så mycket som en skråma!

Konstigt för Sveriges mäktigaste medieman borde ju ha kunnat krossa en liten grabbhalva som jag?

 

Jag gick till fram till en spegel.

Där stod ingen grabbhalva.

Framför uppenbarade sig istället en man i fyrtioårsåldern, i mustasch, med stadig kropp och intelligent blick.

Eller i alla fall blick.

 

Och då kom rycket, insikten och svaret på min undran.

Jag är ingen liten pojke som gör strunt i radio och i podd.

Jag är en man i maktposition.

Det är jag som är Sveriges mäktigaste medieman.

Så måste det ju vara.

Folk är rädda för mig.

Chefer är rädda för mig.

Ett ord från mig kan förstöra någons karriär.

Alla bok-, musik-, och filmtopplistor bygger på mina åsikter.

Det är jag som avgör debatterna.

Och, utgår jag ifrån, resultatet i riksdagsvalet.

 

Först var känslan svindlande! För med makt kommer ju ansvar.

Men den la sig ganska direkt.

Nu har jag bestämt mig för att njuta av utsikten från toppen.

Hör av er om ni behöver hjälp med något förresten.

Om ni vill få igenom en lagförändring, få någon ur Let’s dance utröstad eller om ni är sugna på att bli kulturattaché i New Yorkshire.

Av: Jonatan Unge

Publicerad:

LÄS VIDARE