Mejla

Malin Wollin

Jag kommer inte minnas corona

Publicerad:
Uppdaterad:

En gång hade vi ett barn som sprang ifrån oss.  

Vid tio månaders ålder började hon gå, och från den dagen försvann hon så fort vi tittade bort, och även när vi tittade på. 

Två och ett halvt år gammal sprang hon in i en hotellhiss och svaldes av dörrarna. 

Hur letar man efter någon som slukas av en hiss när den enda instinkten man har är att stå kvar och stirra på dörrarna och vänta på att de ska öppnas och att hissen då inte ska vara tom och heller inte blotta ett danskt par i medelåldern som undrar vad man ylar om? 

Jag minns inte vilken våning vid hittade henne på. Jag minns bara skräcken. 

En gång försvann hon på Kolmården. Platsen där alla barn ser likadana ut eftersom alla handlar på samma ställe. Vi sprang mot bassängerna, för med drunkning finns ingen tid. 

Jag minns inte var vi hittade henne. Jag mins bara skräcken. 

Men det finns något mer. För det absolut starkaste minnet är ändå vädjandet. Det intensiva bedjandet. Om jag bara får henne tillbaka, om det här bara löser sig så ska jag aldrig mer be om någonting. Jag ska vara nöjd hela livet. Jag ska aldrig önska mig rikedomar eller ens god hälsa. Jag ska bara lukta henne i håret och vara tacksam att jag fick se henne igen.
Om hon bara kommer tillbaka. 

Och så får jag mitt barn tillbaka, hon luktar jord och vind och vår husdoft. Jag kramar henne som en tom tandkrämstub och sölar ner hennes tröja. Mitt bröst fylls av frihet, skeppet på min axel har seglat ut på öppet hav och försvunnit. Nu börjar mitt nya liv präglat av ödmjukhet.
Och efter bara ett par dagar så önskar jag mig märkesklänningar, fantiserar om ett vackert sommarhus, snyggare kropp och dyrt vin. 

Så var det med den frälsningen, så gick det med den välsignade underdåniga tacksamheten. 

Om tio år kommer jag inte minnas vilket år corona stannade världen, trots att 2020 är så jämnt som ett årtal kan bli. Jag kommer inte kunna erinra mig en enda besviken känsla över inställda kalas och roliga tilldragelser. Paniken och rädslan och oron och ångesten, var det så himla farligt egentligen? Jag kommer inte ens minnas det där med toalettpappret. 

Men jag vet att jag ska komma ihåg vädjan jag ägnar mig åt just nu i detta nu. 

Snälla snälla snälla. Om det bara går över.

Saknaden efter hur vi hade det nyss.  

När vi alla gick runt och lallade lyckligt. 

När vi åkte till Skåne på semester och upptäckte mysiga platser i Mölle. När vi träffade alla de vi tyckte om. När vi drack kaffe och åt nybakt bröd med skivat ägg och drev med vår riskgruppspappa. 

Vi borde ha njutit mer, varför njöt vi inte mer?

Snälla snälla snälla. Om det bara går över. 

Jag ska aldrig mer klaga. 

Aldrig gnälla. 

Jag ska till och med titta på OS. 


Folkets hälsoälskling: En dag ska coronakrisen vara över och förbi. Detta är något att hålla fast vid. Det ska komma nya dagar med roligheter … 


Hälsofolkets pussegull: … SÅ PASSA PÅ ATT NJUTA AV ANDERS TEGNELL NU.

avMalin Wollin

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM