Mejla

Lena Mellin

Två till som slank igenom samhällets skyddsnät

Men att det kunde pågå i tre decennier är en modern gåta

Publicerad:
Uppdaterad:

Den stora och ännu obesvarade frågan är: hur kunde det hända?

Hur kan en mamma låsa in sin son i decennier utan att någon ingriper?

Det stämmer inte med vår bild av hur samhället ska fungera. Det är inte lika bra som vi tror.

Av vad vi hittills vet om den märkliga historien som utspelat sig i en kommun söder om Stockholm är det en gåta. Ett modernt mysterium i Välfärdssverige där alla utom en släkting tycks ha tittat åt fel håll.

Helt klart är att både mamman och sonen farit illa. Från början kanske bara en av dem behövde hjälp, nu är det helt klart båda två.

De flesta av oss tror att det är omöjligt att ställa sig vid sidan av samhället. Särskilt när man bor i ett flerfamiljshus i utkanten av ett storstadsområde och inte i en stuga mitt i skogen.

Men uppenbarligen är det möjligt. Någon gång för närmare trettio år sedan slutade sonen, då i tolvårsåldern, att gå i skolan.

Det är det enda nu kända tillfället då samhället kunde lagt sig i. Sagt stopp och belägg, det råder skolplikt, han måste gå i skolan.

Eller kontrollerat att eventuell hemundervisning fungerade om sådan hade beviljats.

Men det hände inte, såvitt man nu vet.
 

Sonen saknar enligt uppgift tänder. Det är ingen medborgerlig plikt att gå till tandläkaren.

Han är också undernärd och har sår på kroppen, skulle behövt komma till läkaren för länge sedan. Inte heller det föranleder något ingripande från myndigheterna. Det finns ingen lag som säger att man måste sköta sin hälsa.

Vi tvingas gemensamt konstatera att något har gått snett. Väldigt snett. Trots att de flesta av oss trodde att det här inte kunde hända – i Sverige.

Det är inte säkert, kanske inte ens troligt, att någon har begått ett lagbrott. Men vi kan konstatera att två personer har hamnat i en ohanterlig situation där åtminstone den enes fysiska välbefinnande och sociala förmåga påverkats starkt negativt.

Detta händer i ett av världens mest upplysta länder. Där kameraövervakning och telefonavlyssning pågår ständigt och får oss att tro att samhället upptäcker allt.

Men det går att komma undan samhällets vakande ögon. Det är tydligt.

 

Inte heller vanlig medmänsklighet har hjälpt den alienerade familjen, den udda mamman och henne son. Inte förrän nu, när släktingen beslöt sig för att gå till botten med frågan när hen hört att mamman låg på sjukhus.

Mannen, som nu är i 40-årsåldern, hade med stor sannolikhet lekkamrater när han försvann från skolan och in i lägenheten. Undrade de inte vart han tog vägen? Någon granne måste kanske någon gång under de tre decennier som det hela pågått ha lagt märke till att allt inte var som det ska. Vad gjorde de? Inte tillräckligt, kan vi konstatera.

All övervakning, alla myndigheter med tillsynsansvar, alla välmenta regler – ändå slinker människor igenom skyddsnätet.

 

Hur kunde det hända? Är vi helt enkelt för handfallna som medmänniskor och vågar inte lägga oss i, säga till, ställa frågor, när något verkar ha gått snett? Jag vet inte.

Men att det kan hända i ett av världens modernaste storstadsområden är uppenbart. Och en modern gåta.

 


Gå med i vår opinionspanel

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällefrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.

Av: Lena Mellin

Publicerad:

LÄS VIDARE