Mejla

Johanna Frändén

När friheten hägrar orkar vi inte vara rädda längre

Publicerad:

KOLUMNISTER

Jag är på väg hem från kvällsjobb långt efter midnatt när taxichauffören, en man någonstans mellan 70 och 80, tittar på mig i backspegeln bakom masken och plötsligt bryter tystnaden:

– Är du vaccinerad?

Jag inser att hans bil saknar den smittsäkra plexiglastruta mellan förar- och baksätet som är vanlig i Frankrike sedan pandemins utbrott. Jag lutar mig tillbaka så mycket det går och piper fram ett ”nej, tyvärr”.

– Jag ska vaccineras i morgon, säger han och berättar hur hans husläkare skakat fram en tid åt honom för att få Pfizers vaccin, efter att han först tackat nej till Astra Zenecas. Nu ska han åka till en vårdcentral exakt tio kilometer från där han bor och få den första sprutan dagen därpå.

– Vi passerade hundratusen döda fransmän i dag, säger taxichauffören och tystnar en stund.

 

Det är tunnsått med interaktion med främlingar i utegångsförbudets Frankrike, men detta är inte första gången en äldre människa vill prata vaccin. Några dagar tidigare blir jag stoppad på gatan av en mycket gammal herre som viftar med ett A4-ark och frågar om vägen till vårdcentralen, för i dag ska han minsann få sin första dos. Jag tittar på hans kallelse och noterar att han är nästan 40 minuter tidig.

Det finns något både högtidligt och lite triumfatoriskt över de här ögonblicken, när människor återigen tillåts ta kommandot över sitt liv. Jag förstår att man vill berätta det för så många man kan.

En kvinna får sin vaccinspruta på ett vaccinationscenter i Saint-Quentin-en-Yvelines, väster om Paris.
Foto: Christophe Ena / TT
En kvinna får sin vaccinspruta på ett vaccinationscenter i Saint-Quentin-en-Yvelines, väster om Paris.

När covidvaccinen rullades ut i Frankrike var det inför en skeptisk publik. Endast 42 procent av befolkningen var redo att vaccinera sig i slutet av december förra året. Detta i ett land som då – och fortfarande – befinner sig i sin tredje lockdown, med utegångsförbud över hela territoriet. Överlägset mest positiva var, något förvånande, de äldsta fransmännen. Medan mindre än en tredjedel av de tillfrågade under 50 år var intresserade av vaccin, svarade nästan sex av tio i åldersgruppen 65+ ja. 

En månad senare hade andelen vaccinpositiva stigit med fjorton procentenheter. Anledningen? Enligt beteendeexperter handlar det bland annat om den tröga vaccinationsstarten. Det faktum att Storbritannien och Tyskland vaccinerat tiotusentals innan Frankrikes vårdapparat ens börjat, triggade igång den franska nationalsporten att gnälla på byråkratin. Detta skapade den mentala effekten att många fler ropade på vaccin, enligt principen att man vill ha det man inte kan få. 

Det ligger nära till hands att tro att de tyngsta invändningarna försvinner när vänner och bekanta börjar kunna röra sig ute igen. Att man som äldre helt enkelt inte har riktigt råd – eller bokstavligt talat tid kvar – att säga nej till friheten, hur rädd man än är för bieffekterna.

Förra veckan uppgav sju av tio fransmän att de tänker vaccinera sig. Bara 14 procent säger rakt av nej. 

 

Efter ett år av elände och deprimerande nyheter domineras sociala medier av folk som berättar att de eller deras föräldrar vaccinerats just denna dag. Det är ett sorts maratonlopp i kollektiv kämpaglöd. Det finns i princip bara glädje i den här aktiviteten. För hur avundsjuk man än råkar vara på att andra vaccineras först innebär varje utdelad dos också minskad risk att själv smittas. Och kanske kommer det nya mutationer som kastar oss tillbaka till ruta ett, kanske är nästa jävla pandemi snart över oss. Kanske är reptilskinn och tappat balanssinne en ännu okänd bieffekt av vaccinet som kommer att drabba oss olika hårt. Men just nu orkar vi inte tänka på det.

Det är alldeles tyst längs Paris ringled den här natten, så som det aldrig är under normala omständigheter. När vi är framme vid min dörr betalar jag, tar kvittot och önskar chauffören ”bonne vaccination” innan jag kliver ur taxin.

 

Publicerad:

LÄS VIDARE