Mejla

Malin Wollin

Barn är inte för alla – men hur ska alla stackars människor veta?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

”För första gången i mitt liv är jag helt säker på att jag inte vill ha fler barn”, skriver Malin Wollin.
”För första gången i mitt liv är jag helt säker på att jag inte vill ha fler barn”, skriver Malin Wollin.

KOLUMNISTER

Poängen med den här texten är livets säsonger. Tror jag.

För första gången i mitt liv är jag helt säker på att jag inte vill ha fler barn.

Hur säker är säker? Om min livmoder framföll sig rakt ner i golvet så skulle jag utan att blinka fråga Joachim hur den ska källsorteras. Ingen sorg, bara en borg, av trygghet i att nästa gång jag blir något så är det mormor eller farmor eller till och med padelspelare.

Jag var rädd, livrädd, dödsrädd, alla typer av rädd att jag var chipsmamman som bara ska ta ett par stycken och sedan är påsen slut.

Men nu, nu är det över och förbi. Jag kan säga att fem är mer än nog, att jag är för gammal, att vi inte får plats, att Joachim skulle flytta utomlands, allt det där. Men det behövs inte, det där är inga anledningar om man verkligen verkligen vill.
Och

Det

Vill

Jag

Inte.

 

När jag fick mitt fjärde barn beskrev jag honom som min final. Ridån gick ner över den livmoderliga delen av mitt liv. Men plötsligt for rullgardinen upp och klockan sju-solen grillade mig i känslorna tills jag tvingades inse att jag hemskt gärna ville klämma in en till.

Barnlängtan när man redan har fyra, jag kan inte beskriva den. Det är en grottig köttig ologisk besatthet som tar över och snälla rara mamman, besinna sig!

Det kan räcka med att ”bebis är söt.” Hur argumenterar man mot sådant? Jag besinnade mig inte, jag kunde inte. Och eftersom jag hade fel den där gången så tror ingen att jag menar allvar nu.

På påskdagen for jag till landet och fick hålla i en bebis. Han var så söt, han spjärnade med sin kropp, han åt på sina händer, han sökte mammas bröst och klappade på det med dyrbara fettofingrar, tack lilla mamma, jag litar på dig. Han var så söt bebis som söt bebis kan bli. Och ingenting händer med mig mer än att själen vet: Jag får aldrig mer uppleva det här, hurra!

Jag har kunnat spå väder i hur mjölken har runnit till i mina bröst och nu är jag ett skal med kostym på.

Genom påskfirandet möter jag en jämnårig släktings blick.

”Sen blir de tonåringar”, säger jag.

Vi tittar på varandra en stund, askgrå på kinden, vattniga och matta i synen på samma gång.

Allt man inte visste, allt de inte sa. Och om man visste då, när bebis är söt, då skulle inget söt i världen hjälpa. Små barn små problem, stora barn fruktansvärda problem.

 

Häromdagen berättade Ann-Katrin Dolium i Malou efter tio hur hon ångrar sitt moderskap. Det är hon givetvis inte ensam om. Kvinnor som pratar högt om det kan däremot räknas på söt bebis ena hand.

Barn är inte för alla, men hur ska alla stackars människor veta?

Ann-Katrin tycker att barn är något man absolut ska fundera väldigt noga på. Men vad i hela friden ska man basera sitt beslut på?

Jag tror på att bara göra. Söt bebis drar i gravidtarmen och sen finns ingen återvändo.

Och fruktansvärda problem kan man drabbas av ändå.

Det löser sig.

Men om jag får en bebis till så ringer jag Malou.

 

Av: 

Malin Wollin

Publisert:

LÄS VIDARE

De nyaste Natoanhängarna är de sötaste

ÄMNEN I ARTIKELN

Familj

Föräldraskap