Mejla

Anna Ekelund

I drömsamhället föds inga defekta människor

Föreställ er en man som drömmer om en värld där alla föds perfekta. Jämlikhet råder, toleransen är hög och konkurrens omöjligt eftersom alla har samma ”intellektuella och emotionella färdigheter”. Ingen ligger samhället till last. Fosterdiagnostiken är så effektiv att man upptäcker varenda lilla defekt. Man kan till och med se fostrets ögonfärg! Minsta handikapp, såsom dyslexi, färgblindhet eller ”andra svagheter”, kan aborteras. Vill man ha en heterosexuell, brunögd son med guldlockar kan man abortera hans rakhåriga, blåögda, homosexuella syskon. 

Vem drömmer om ett sådant paradis? En diktator med en facistisk välfärdsideologi, med rashygien på agendan och välfärd endast för de skötsamma? 

Alls inte. Det är Torbjörn Tännsjö, en man med både dubbel professorstitel (praktisk filosofi och medicinsk etik) och rumpan förankrad på tunga stolar i Socialstyrelsens rådgivande nämnd, Donationsrådet och ett bioetiskt center. Alltså en man med makt över medicinska och etiska frågor, och över våra tankar. 

Fosterdiagnostik har blivit vanligare och med det ökar aborterna. Mer än hälften av dem som får veta att de väntar barn med Downs syndrom väljer abort. Prima, tyckte Tännsjö i en intervju i Aftonbladet förra veckan. Ett steg närmare drömsamhället!

Torbjörn Tännsjö är utilitarist och sådana vill maximera den sammanlagda mängden av det goda. Det låter nobelt. Men kan godhet mätas? Vem bestämmer vad som är gott och hur avgör man det åt någon annan? 

Tännsjö har en absurd tilltro till människors godhet och förmåga att göra fria val. Jag förstår om den som lever på yttersta gränsen av sin förmåga – med statusjakt, ­höga bolån, stress på jobbet (om man har något) och ett pressat livspussel – väljer att abortera ett ”defekt” barn. Men är valet autonomt eller framtvingat av ekonomisk och social press och oro för det okända? 

Om vi fritt fick designa vår avkomma, hur skulle den bli? Hittills har vi avlat på hundar. Vargen skulle gråta om den visste att den var släkt med chihuahuan. 

Vem bjuds till Tännsjös perfekta cocktailparty? Givetvis inga med handikapp och sjukdomar. Men hur är det med fulhet? Vissa hudfärger? Ett opassande kön? Oönskad sexuell läggning? Tännsjös ideal får mig att associera till SS­officeren som under Nürnbergrättegångarna beklagade att nazisterna blivit missförstådda: De lät ju mödrarna hålla barnen i famnen vid arkebusering, vilket lugnade båda. Soldaten siktade på barnet, genomborrade två hjärtan och sparade en kula. Effektivt och framför allt humant. 

Nej, Tännsjö är ingen nazist, han är en uttalad vänsteranhängare som propagerar för solidaritet med de svagaste i samhället. Han gillar konsekvens och djärva tankar. Han vill helt enkelt gott. Men vägen till helvetet har alltför ofta kantats av goda föresatser. 

Av de drygt hundra kolumner som jag har skrivit är jag mest stolt över den där jag önskade ett barn med Downs syndrom. Önskade, ja. Det är inte min sak att designa en übermensch. Jag tar vad jag får vare sig barnet är fullt friskt eller har Downs syndrom, muskeldystrofi eller dyslexi. Ingen av mina ungar, varande eller eventuella kommande, ska känna sig oönskade. Jag varken aborterar eller beslutar att föda av barmhärtighet eller lyckomaximering. 

Små, små händelser formar oss: Jag står vid landsvägen, sju år gammal. Vid mina fötter ligger en sparv, nyss påkörd av en bil. Den flämtar med näbb och ögon uppspärrade. Jag överväldigas av medlidande, plockar upp en sten och måttar mot fågeln för att befria den från sitt lidande. Då sträcker den ut sig och flyger iväg. 

Om jag dödat sparven, hade jag blivit som Torbjörn Tännsjö då, och valsat genom livet övertygad om att jag gjorde gott?

avAnna Ekelund

ARTIKELN HANDLAR OM