Bara ett skäl för hårdare tag och det är hämnd

Foto: SÄLJANDE Journalistik om brott säljer. Det finns ett stort intresse av detaljerade våldsskildringar. Men om allmänheten systematiskt felinformeras om brottsligheten leder det i sin tur till en idiotisk kriminalvårdspolitik.
KOLUMNISTER

Journalistik om brott säljer, helst våldsbrott, helst våldsbrott som riktat sig mot kvinnor eller allra helst småflickor.

Därför överbetonas våldsbrottsligheten i medierna så att verkligheten förvrängs. Det vet alla journalister men vi försvarar oss med ordet ”allmänintresse”. Det finns ett stort allmänintresse av detaljerade våldsskildringar, säger vi. Och det är ju sant, fast det bara är samma sak som att säga att det säljer. Verklighetsförvanskningen är alltså tidningsköparnas fel.

Det politiska problem som följer av denna djävulska ekonomilogik är större än det journalistiskt etiska. För om allmänheten systematiskt felinformeras om brottsligheten leder det i sin tur till en idiotisk kriminalvårdspolitik. Vid en opinionsmätning för två år sedan visade det sig att 73 procent av svenskarna ansåg att fängelsestraffen var för korta eller mycket för korta.

Trots att en lång rad straffskärpningar under den senaste tioårsperioden har lett till att antalet intagna på våra fängelser ökat med närmare 40 procent. Under samma tid har vi också fått fem gånger fler livstidsfångar, en ökning från 29 man 1990 till ungefär 160 i dag. Sverige är det land som ökat antalet personer i fängelse snabbast av alla västländer. Vi har alltså infört hårdare tag, men allmänheten tycker fortfarande att det daltas.

De hårdare tagens politik skulle förstås kunna förklaras av en ökande brottslighet. Fler brott leder till fler fångar, fler mord till fler livstidsdömda. Men så är det inte. Brottsligheten har varit på samma nivå de senaste tjugo åren, en del brott har minskat (exempelvis bedrägeribrott), andra brott har ökat (exempelvis polisanmälda misshandelsbrott) men antalet mord har inte ökat.

Så om de hårdare tagens politik inte beror på en objektiv orsak, fler brott, så är det bara frågan om subjektiva orsaker, överbetoningen av brott i medierna och populistiska politiker.

Samspelet mellan medier och politiker kan till exempel illustreras med ”massrymningen” från Kumla år 2004. Publicitetsmedvetna politiker började tala om ”svängdörrar på Kumla” och Thomas Bodström, då justitieminister, hoppade fram och utlovade ett nytt ”rymningssäkert superfängelse” för att komma till rätta med svängdörrsproblemet. Saken var då den att rymningarna från svenska fängelser vid den här tidpunkten minskat under en lång följd av år.

Och från Kumla hade ingen rymt på decennier. Samtliga medier förteg den statistiken eftersom det var mer tacksamt att heja på den sprallande Bodström.

Tävlan mellan våra politiker i grenen hårdare tag mot brottsligheten började för ungefär tjugo år sedan, antagligen med vissa utländska förebilder som Thatcher i Storbritannien och Reagan i USA. Dessförinnan hade kriminalvårdsfrågor haft låg prioritet i den svenska politiska debatten. Det var mer en fråga för experter, och politikerna var närmast humanister om vi jämför med dagens politiker. Högerledaren Jarl Hjalmarsson arbetade extra som övervakare, den socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer ansåg att Sverige på sikt borde ha max 500 fångar.

Det var då det. Så fort tävlingen om vem som var tuffast mot brottsligheten kom igång var den omöjlig att få stopp på. Politikerna lärde sig snabbt att man inte fick några röster på att motsätta sig hårdare tag.

Och där är vi i dag och inom överskådlig framtid. Allmänheten är helt överens om att vi behöver ännu hårdare tag och alldeles oavsett om detta är mediernas eller populistiska politikers fel återstår då bara en avgörande fråga:

Fungerar det med hårdare tag? Minskar brottsligheten genom hårdare tag?

Svaret är fullt klart nej. Under den tjugoårsperiod då vi successivt infört dessa allt hårdare tag har brottsligheten varit konstant, och i vart fall inte minskat.

Men eftersom alla fångar nu sitter inne betydligt längre än förr kanske de blir snälla och mindre brottsbenägna när de väl kommer ut? Det finns inte en kriminolog i hela världen som skulle skriva under på det. Erfarenhetsmässigt blir effekten på lång sikt den motsatta. Längre straff skapar mer förhärdade brottslingar.

Det finns alltså bara ett verkligt skäl för de hårdare tagen och det är hämnd. Därför vissa politikers idiotförslag som att lägga våldsbrottslingars nådeansökningar i händerna på offrets anhöriga, eller bygga superfängelser eller utvisa alla svartskallar som begår brott.

Men få av oss skulle tro att bara hämnden är värd kostnaderna, dels i miljarder kronor för fångvården, dels kostnaderna för mer förhärdade brottslingar, dels de mänskliga kostnaderna. Inte ens en Bodström skulle tro det. Men rädslan att förlora röster väger synbarligen mycket tyngre.

ARTIKELN HANDLAR OM