Alla sitter inlåsta i samma garderob

KOLUMNISTER

Grekerna slåss, skriker och bränner, och jag undrar vad det gör med oss. Eller undrar, förresten, jag vet ju svaret. Det är flera veckor sedan något fnissande ljushuvud återupplivade 90-talsförkortningen PIGS: Portugal, Italien, Grekland, Spanien. Den kom till för att gnugga sydeuropéernas trynen i de taskiga finanser de lagt på mattan.

Det är inte någon särskilt finkänslig signal.

Folk får veta en massa om Grekland nu. Att greker kan gå i pension strax efter småskolan och att offentliganställda får fler månadslöner än det finns månader, till exempel.

De får också veta att hela EU måste skotta in pengar för att staga upp komposten. Och sedan ser de greker skrika, bråka och bränna, som om de inte hade ställt till eländet själva.

Jodå, jag förstår att det är mer komplicerat än så. Det gör de flesta. Men vad folk förstår och vad folk känner är inte alltid samma sak. Vad tror ni att resultatet blir av det här? Att allt fler flinar åt förkortningar som PIGS. Att föraktet växer. Att gamla fördomar stärks: ”Vet man ju hur greker är, eller hur?” ­”Varför ska vi betala för ­degosarnas dag­driveri?” Och i förrgår stod den grekiske premiär­ministern i sitt parlament och skyllde besparin­garna på EU. Vi måste, för EU tvingar oss, var budskapet.

Vad tror ni resultatet blir av det? Europeisk förbrödring?

Nu snackas det om att ­finanspolitiken måste ”samordnas” än mer i Europa. Är det någon som begriper hur det ska gå till? Om grekerna kastar brandbomber på sin egen polis och regering, hur ska de då reagera när andra länder ”samordnar” över ­huvudet på dem? Hur skulle sådan ”samordning” se ut?

EU-trupp med automatvapen i Aten?

Euron påstods vara vägen till förbrödring. Några av oss höll aldrig med. Vi ­påpekade att det var som att ”förbrödra” en hund och en katt genom att låsa in dem i en garderob. Euron påstods garantera att politikerna inte slarvade med finanserna. Några av oss påpekade att det lika gärna kan leda till att det slarvas mer, eftersom slarvpellar kan gömma sig bakom de mer skötsamma.

Nu är ett antal europeiska länder på väg i konkurs. Föraktet växer på ena sidan och raseriet på den andra. Alla sitter inlåsta i samma garderob. Snart ser vi växande nationaliströrelser och rop på starka ledare.

Man vill ­inte säga ”vad var det jag sa”. Men vad var det jag sa.

ARTIKELN HANDLAR OM