Tekniken har hunnit före etiken

KOLUMNISTER

Ibland känns det som vi befinner oss i ständig direktsändning nuförtiden. Som när folk pratar i telefon.

"Nu sitter jag på buss 76, nu passerar jag Tjärhovsplan, snart stiger jag av här, nu har jag klivit av, nu ska jag bara gå in genom porten, håll kvar, jag ska bara slå in koden. Nu ser jag hissen. Jag trycker på knappen. Jag är hos dig om fem sekunder. Annars ringer jag..."

Kort slut.

Som om vi håller på att bestiga Mount Everest. Som om vi håller på att ta oss in i en krigszon, eller spränga oss in i ett bankvalv, när vi i själva verket håller på att plocka till oss två liter mjölk på Ica Folkungagatan.

Det är här vi har hamnat. Ett dött batteri är en smärre katastrof. Som ett halvt varv kring månen i total radioskugga. "Houston, we've got a problem. Houston, we can't read you." Med den enda skillnaden att världen inte håller andan i spänd förväntan medan vi laddar vår Sony Ericsson någonstans. (Även om många säkert hinner undra var vi är.)

För så är det ju. Plötsligt har alla vant sig vid att ha kontroll över en massa saker som ingen hade någon kontroll över för tio år sedan.

Benke, han är väl ute och går någonstans " Gittan, jag tror att hon har gått till posten "

Det var då. Nuförtiden är det bara att ringa och jaga Benke och Gittan på mobilen och om man inte är elallergiker eller sitter i något flygplan så är det hyfsat svårt att hitta på någonting som man kan skylla på. De små vita lögnerna och de stilla stunderna i radioskugga är förbi. Ringer det måste man svara. En ölhall låter inte som en tunnelbana och en tunnelbana låter inte som en parkbänk, och drar toalettbesöket ut på tiden är man rädd för att bli efterlyst av Hasse Aaro.

Allting är möjligt. Och det är inte bara folkpartiet som har tappat känslan för var gränserna går. Gränslösa håller vi på att bli allihop.

Vi bryter oss inte in på någons kontor, vi ångar inte upp brev, vi snor inte skivor i skivaffären och vi hyr inte in privatdetektiver som kollar upp våra respektive och våra barn.

Men när det gäller sms, mejl, mobilsamtal, övervakningsprogram eller illegal nerladdning har tekniken hunnit före etiken. Ingen har uppfostrat oss, och vi har inte hunnit uppfostra oss själva. En polare är orolig över några mejl som hon har läst på sin mans dator. En annan har blivit konfronterad med några sms som hon skickade för några veckor sedan. En tredje berättar att man kan installera ett program i datorn som gör att man kan följa varenda litet musklick som ungarna gör. En egen liten underrättelsetjänst som förser en med löpande information om avkomlingarnas aktiviteter på nätet.

Och för all del. Det låter rätt praktiskt. Övervakningsprogram till datorerna och sändare som man kan stoppa i mobiltelefonerna så att man har koll på var alla befinner sig hela tiden. "Hej mamma, jag har varit hos Olle." "Ja, jag vet älskling. Du kom 15.23 och stannade till 18.05."

Det är sådant som man säkert skulle kunna försvara för sig själv genom att hävda oro och risk för överfall och elefantölsfyllor i snödrivor och våldtäkter i mörka skogspartier.

Frågan är väl bara var man drar gränsen. Och hur lång tid det tar innan barnens mobiltelefoner får sova över hos präktiga Pelle medan barnen själva dricker sig präktigt fulla uppe i skogen.

Dessutom. Hur mycket bör man egentligen veta? Vill jag placera en sändare i min mans mobiltelefon för att hålla koll på var han är, och vill jag att han skall placera en i min? För att "den som inte har någonting att dölja ""

Antagligen inte. Antagligen kommer alla tänkande, sunda människor fram till att inget sunt förhållande kan, bör eller ska bygga på övervakning. Varken när det gäller barn, makar eller medborgare.

Något som vi ständigt kommer att vara tvungna att påminna varandra om framöver.

Jag påminner oss om det nu.

Lena Sundström

ARTIKELN HANDLAR OM