Kaffet slår en volt och så kommer insikten: Vi störtar mot döden

Foto: THINKSTOCK
KOLUMNISTER

Liemannen knackar sällan på först. Han kommer med schackbrädet, oanmäld.

Den här gången på en flight mellan Frankfurt och Seoul.

Jag har särskilt bett konferensens arrangörer att boka via det där tyska bolaget. Fördomen säger att de aldrig fuckar upp.

Min flygrädsla har fått mig att tillbringa timmar med signalfel och lövhalka på boskapsvagnen mellan Malmö och Stockholm.

Jag säger att jag väljer tåget för miljöns skull. Det är lika sant som att Mehmet Kaplan inte vet vilka vargar han smörjer sitt krås med.

Själv sänker jag frukosten på fem minuter, kastar i mig de små portionsförpackningarna. Ber om påfyllning av kaffe och läser en bok om adoption från Sydkorea.

Jag kommer att tänka på mina farhågor inför varje återresa till mitt födelseland, att jag inte ska rota i mitt förflutna och att planet därför kommer att störta. Egentligen är det nog bara ytterligare ett uttryck för min flygrädsla.

Så blir mardrömmen sann. Först en liten duns, så att kaffet slår en volt i pappmuggen. Bälteslamporna är släckta. Troligen är det bara en luftgrop.

En duns till. Två, tre. Kaffet flyger upp i mitt ansikte, bränner mot huden. Folks frukostar dansar i luften, nästan tyngdlösa.

Kaos utbryter. Mannen till vänster om mig slungas ur sitt säte. Flygvärdinnorna har skräck i blicken. Människor vräks fram och tillbaka i kabinen. Alla skriker.

Insikten kommer: Vi störtar mot döden.

Jag har föreställt mig hur det ska vara. Alla som är flygrädda vet vad jag menar. Inte bara paniken, utan tankarna på vägen mot ljuset slash mörkret. Allt jag aldrig vågade säga och göra. Familjen. Barnen jag aldrig fick.

Begravningen. Röda rosor och ”God only knows”. Smörgåstårta efteråt med de närmast sörjande.

Paradisön med Tupac och Elvis och Monica Z. Ångesten över att inte vara klar.

Verkligheten är en annan. Turbulensen eskalerar, men allt jag kan tänka på är boken jag läser. Jag får inte tappa den, jag har ju bara 50 sidor kvar. Jag hinner också tänka att jag är en idiot som bryr mig om en bok-jävel när jag snart ska dö.

Människor runt omkring mig panikgråter. Själv blundar jag och kramar boken som vore den en bibel.

Kanske tar det en minut. Kanske en halvtimme. Jag vet inte. Men till slut benådas vi av naturen.

Piloten säger att vi, utan förvarning, hamnade mitt i en jetström. Jag ser på kvinnan bredvid mig och hon ser på mig. Av mycket oklar anledning börjar hon skratta. Av lika oklar anledning skrattar jag tillbaka. Vi sitter och skrattar ända tills planet landar och våra medpassagerare brister ut i en charterapplåd.

Mannen i sätet bredvid mig får uppsöka vård. Själv vet jag inte ens om jag lever.

Men det gör jag, tror jag.

avPatrik Lundberg

ARTIKELN HANDLAR OM