Inga tragedier kan rå på regnbågens kraft

KOLUMNISTER

Någon sträcker en regnbågsfärgad arm mot himlen. Knyter näven och vinklar upp handleden så att alla kan se det röda hjärtat på höger underarm. Jag stirrar tills allting blir suddigt. ­Inbillar mig att jag kan se pulsådern och artären och livet som pulserar under det ditmålade hjärtat. Men det gör jag inte. Och det enda jag kan tänka på är hur många hjärtan som har ­slutat att slå den senaste veckan.

22-åriga Christina ­Grimmies. Artisten som ville träffa ­sina fans efter en spelning. Ge dem vad de gav henne genom att vara där. Kärlek och minnen och mening. ­Enligt vittnesuppgifter ska hon ha mött mördaren, ett fan, med öppna armar redo att omfamna honom. Hon sköts till döds. Ett dygn ­senare mötte 49 andra samma öde när de dansade på en nattklubb. De mördades av en 29-årig man på grund av vilka de älskade. Ingenting blir mörkare, ­gråare, sorgligare och mer hjärtekrossande än det.

Jag satt på en pub i Soho i London när tusentals människor slöt upp på Old Compton street för att hylla offren i massakern i Orlando. Jag följde flödet, såg tweetsen och Instagraminläggen, hur människor världen över gick ut och sa ”aldrig, vi tänker inte vara rädda”. Jag såg bilden på den regnbågsklädda armen som sträcktes upp mot himlen ett kvarter bort och stirrade tills jag inte kunde se något längre. Nej, jag såg inte pulsådern eller artären eller byggstenarna under all hud som gör oss alla lika - men jag såg livet. Jag såg regnbågen genom allt grått. Jag såg det som för alltid kommer att skina starkare än hat.

För jag insåg hur tragedier också utlöser något så mycket starkare än sorg. De utlöser mod.

Och i slutändan finns det inget grått som skiner starkare än regnbågens alla ­färger. Det finns inget kraftfullare än människor som reser sig upp tillsammans. För tillsammans är vi något som aldrig kan dö, något som är ständigt pågående utan kartlagd början eller kartlagt slut, som framkallas när det känns som allra mest hopplöst.

Vi är regnbågen.

Och vi och vårt mod kommer alltid att lysa starkast, genom och över allt som är grått, hur mycket sorg eller tragedi som än målar världen.