Inte bara mina barn har rätt att drömma om en framtid

Foto: TT

Min mellandotter ska inte ta studenten förrän nästa år, men några universitetsansökningar måste hon göra redan nu. Till ansökan ska hon bifoga en beskrivning av vad hon har för ambitioner och mål i livet.

”Vad ska jag skriva, mamma?”, undrar hon nervöst. Och det hugger till i mitt hjärta. Min unge. Som strejkar för klimatet, är medlem i skolans debatt- och mediaklubb. Som köper sina kläder secondhand, reser till konferenser i Östeuropa för att diskutera barns rättigheter och frivilligt läser böcker som heter saker som ”How Democracies Die”. Hon oroar sig för att hon inte duger, för att det hon är inte räcker.

”Älsklingen”, försöker jag. ”Hur ska du kunna veta vad du vill göra i livet? Du är bara 16 år.” Och hon tittar på mig med den där fundersamma minen hon hade redan på BB. ”Att inte veta vad man vill”, säger hon ”är inte samma sak som att inte vilja något.”

 


För ett par veckor sedan publicerade Eurofound en studie (”Inequalities in the access of young people to information and support services”) om ungas tillgång till information och supporttjänster. ”Unga män och kvinnor”, står det i inledningen till studien ”är Europas framtid. Men det finns en oro på såväl EU som nationsnivå att en kombination av press från skolan, föräldrars förväntningar och det sociala trycket från vänner och omgivning skapar en stress som gör övergången till vuxenlivet till en utmaning som kan få långtgående hälsokonsekvenser.” (fritt översatt från engelskan)

No shit, Sherlock, tänker jag. Och läser vidare. 2016 låg 14% av Europas unga vuxna (15-24 år) i riskzonen för depression, 2014 rapporterades 4% vara kroniskt deprimerade. De svenska ungdomarna ligger långt över europasnittet, på en ohotad förstaplats, 2016 hade Sverige 41% unga i riskzonen. (På andra plats ligger Estland med 27%.) 2014 var också 10% av svenska ungdomar kroniskt deprimerade.

Läs siffrorna igen. En av tio var kroniskt sjuka.

Tre i varje klass, som man brukar säga. Fast det är inte riktigt sant. För det är inte i varje klass. Rapporten understryker det. Mental ohälsa hör i allra högsta grad ihop med ekonomisk otrygghet och social utsatthet.

 


Statistik kan vara knepigt. I synnerhet när såna som jag ska försöka använda den i texter som den här. ”Svenska ungdomar mår sämst i Europa”, är påståenden som brukar bemötas av argument som går ut på att det är något fel på frågorna/undersökningen/slutsatserna och att siffrorna därför ska tas med en nypa salt (eller, i det här fallet, ett par kilo salt). Men det är ändå svårt att inte ta den här studien på allvar. För lägger man den vid sidan om det vi redan vet, att ungdomsarbetslösheten i krisens Europa (2008-2013) ökade med 50%, siffror som enligt Eurostat fortfarande är rekordhöga – 2017 rapporterades att 19% av EU:s ungdomar mellan 25 och 29 år hade vare sig jobb eller sysselsättning på annat sätt (t ex utbildning), (SCB rapporterade 2018 att 16,8% av svenska ungdomar mellan 15 och 24 år var arbetslösa) då blir det faktiskt närmast omöjligt att fortsätta att ignorera att Eurostat också har rapporterat att 2017 levde 27,6% av svenska ungdomar (16-29 år) i riskzonen för att bli fattiga eller socialt utslagna.

Smaka på den siffran. Den smakar vidrigt. Det finns också oroväckande siffror om exempelvis hur många barn som vräks i Sverige varje år, hur många barn som lever i familjer där ingen förälder arbetar, men jag slutar här.

Blandar jag äpplen med päron nu? Kanske. Men de här siffrorna, även om de betraktas enskilt, ger samma besked: ekonomisk orättvisa drabbar barnen hårdast eftersom den förstör deras möjligheter till en framtid. Och det gäller även svenska barn.

 


I juni 2018 röstade en majoritet i riksdagen för regeringens förslag att göra FN:s konvention om barnets rättigheter till svensk lag. Barnkonventionens sjätte artikel slår fast att varje land som har ratificerat den ska ”till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling”.

Artikeln handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan också om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen.

Konventionen omfattar alla barn. Alla barn har sålunda rätt att drömma om en framtid. Inte bara mina.

 

avMalin Persson Giolito

ARTIKELN HANDLAR OM