Numera får vi veta alla detaljer om psykopaten

KOLUMNISTER

Alla håller med om medias betydelse för det demokratiska samhället.

För en tid sedan hade Svenska Dagbladet krigsrubriker över sin förstasida. Bilder och annat hade fått maka på sig för ett uttalande. Man kunde tro att det var statsministern eller FN:s klimatråd som lyftes fram på detta dramatiska sätt.

Men det var en barnamördare som redogjorde för hur han tänkte när han tog livet av sina offer.

Sådant kan säkert uppfattas som kittlande. Kanske till och med intressant. Men är det nyheter?

Svenska Dagbladet berömde sig länge av att vara en konservativ morgontidning, gör det kanske fortfarande, jag vet inte. Konservatismen var inte bara en politisk filosofi, det var en hållning. Måttfullhet skulle kunna vara ett ledord.

Vad vi nu kan iaktta är den process varigenom nyhetsförmedling fortsätter att glida samman med underhållningsindustrin och utökas till allt fler områden. Våld, drama, skräck är i och för sig inget nytt. Men omfattningen är ny.

Förr fanns sommarmordet, ett återkommande inslag under långa trista och medialt döda sommarveckor. Det gällde framför allt kvällspressen, som var tvungen ”för sin egen överlevnad” att sälja lösnummer.

Numera har vi psykopaten året runt och i alla medier, även de som kallar sig själva seriösa.

Massmördaren, den perverterade barnamördaren, serievåldtäktsmannen har blivit en stapelvara i nyhetsförmedlingen. Mitt intryck är att det dessutom har skett en förskjutning i rapporteringen av grova våldsbrott. För tjugo år sedan fick vi veta att psykopaten fanns, nu får vi veta allt om honom (eller henne). Mer detaljer, mer fördjupning i det avvikande och sjuka. Större utrymme för att i detalj beskriva grova våldsbrott. I någon pervers mening kan man alltså säga att vi är bättre informerade än tidigare.

Fast medias, och populärkulturens inställning till psykopaten är dubbeltydig. Å ena sidan intensiv bevakning, å andra sidan fördömanden och avståndstaganden.

Men det är inte bara medias syn på psykopaten som är dubbel.

Psykopaten själv är dubbel, eller påstår i vart fall att han är det.

När han inte våldtar och mördar, lever han som en helt vanlig människa. Däri ligger förstås fascinationen. Massmördaren skulle kunna vara vem som helst. Din granne. Din make. Du själv. Själv påstår han att han också tänker och känner (nästan) som en helt vanlig människa. Sanningen är förstås att han inte känner alls. I vart fall känner han sig inte skyldig.

Svenska Dagbladets sommar­psykopat är av samma uppfattning. Det finns, åtminstone enligt honom själv, två av honom. En snäll och en elak.

Tanken är förstås att vi inte gärna kan skicka den onde i fängelse ­utan att begå en oförrätt mot den gode. Han behöver vård, inte straff.

Men det argumentet har jag aldrig förstått.

Psykopaten som tidigare gjort allt för att dölja sin läggning och låtsats vara normal, låtsas ofta när han väl gripits vara spritt språngande galen. Det tyder på att han faktiskt har insikt om vem han är. Först ska han lura offret. Sen ska han lura domstolen. Han är lika medveten om dramaturgin som media och spelar sin roll.

Det verkar som om de läsare som mest nyfiket tar del av de detaljerade våldskildringarna och de utförliga beskrivningarna av psykopater, är psykopaterna själva.

Man blir vad man äter, som kannibalen Hannibal Lecter skulle ha sagt. Det gäller även mediakonsumtion.

Ibland får medias intresse för det perversa mig att tänka på riksåklagaren Kenneth Starr som ville ställa president Clinton inför riksrätt.

Clintons erotiska äventyr i Vita Huset var grunden för åtalet. Starr var sträng och obeveklig. Den fria världens ledare fick inte ljuga, särskilt inte om sitt snusk.

Starrs motstånd mot snusket var så stort att han var tvungen att beskriva det i detalj. Det blev en lång redogörelse. Till slut visste man inte om åklagaren var upprörd eller upphetsad.