Mejla

Peter Kadhammar

När blev det intressant att prata om etnicitet?

KOLUMNISTER

”Den enda förintelsen vi får tala om är den som skedde på 1940-talet! Vi får inte tala om andra saker som är minst lika jävliga!”

Min judiske vän höjer rösten i telefonen. Jag har ringt honom för att tala om hur det är att bära ett judiskt namn och vilka komplikationer det kan medföra. Det har vi pratat om förr.

– Se vad britterna gjorde med indierna! De lät medvetet folk svälta ihjäl. Det var folkmord. Se på Rwanda! Det var inte bara en liten klick som bestämde sig för att mörda ett folk: Det var ett folk som tog livet av ett annat.
Min vän blir mer och mer uppjagad. Han är vred över att bli kategoriserad som jude, arg över att just det folket utpekas som speciellt, upprörd över allt som sker runt oss. Vem kunde för några år sedan fantisera om att det skulle vara farligt att åka på socialdemokratiskt ungdomsläger utanför Oslo?

– Eller romerna! hojtar han i telefonen. Där kan man tala om stigmatiserande namn.

Judarnas historia är speciell invänder jag. Århundraden av förföljelse. Mord som storindustri. Den ut­talade avsikten att utrota ett helt folk.

– Den är spe­ciell för oss, ja. För oss européer! Vi har dåligt samvete för något som inträffade för 70 år sedan men vi har inte dåligt samvete för det som händer muslimerna varje dag. Det är betydligt värre att heta Muhammed än att ha ett judiskt namn.
Det handlar om social ställning mer än om religion och etnicitet, invänder jag.

Våra repliker studsar i etern, rösten argumen­terar i telefonen.

– Det finns en smygande normalisering av j-ordet. Attentat begås aldrig i ”kristna” affärer men väl i ”judiska”. Israeliska flaggan omnämns i Aktuellt som den judiska. Sånt gör att antisemitiska tankemönster kan börja tränga in hos vanligt folk.

Jag ser ut genom fönstret. Himlen. Husen.

För några veckor sedan diskuterade jag med en annan judisk bekant.
Vi konstaterade att när vi var unga pratade ingen om vem som var jude.

Etnicitet var ointressant. Det fanns en nazistledare som hette Oredsson och han var ett skämt.

Himlen är grå, husen gråa, staden grå. När vände det? När blev vi besatta av etnicitet, religion och kulturella skillnader?

– Jag vill inte att du skriver mitt namn! säger min vän i tele­fonen.

Av: 

Peter Kadhammar

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Rwanda

Israel

Oslo

Förintelsen

Peter Kadhammar