Kvinnor - våga vara stora i stället för goda

KOLUMNISTER

Vagina var ett F-ord (Förbjudet som i F-ck) i USA. Sedan kom dramatikern och skådespelerskan Eva Ensler. Och ordet "vagina" blev en accepterad och uttalbar del av inte endast amerikansk vokabulär utan en globalt erkänd kroppsdel. Inte längre undangömd bakom den sexuella skammens och de sexuella övergreppens hermetiskt slutna dörrar.

Ensler spelade sin "The Vagina Monologues" på Broadway från 1999 till 2003 och den har sedan dess översatts till över 35 språk och spelats i 1 500 städer över hela världen. Här i Stockholm har den varit en bejublad långkörare i skådespelerskan Kim Anderzons fenomenala tolkning.

Men "The Vagina Monologues" är mer än en fenomenal teatersuccé. Den har också resulterat i etablerandet av en rörelse - V-dagen - som på gräsrotsnivå organiserar mot våld mot kvinnor och flickor.

V-dagen har under sin sexåriga existens samlat in mer än 25 miljoner dollar. Arbetet kring V-dagen har gjort Ensler till aktivist och under sina resor i 40 länder har hon fortsatt samtalen med kvinnor om deras kroppar. Samtalen har resulterat i en ny pjäs "The Good Body" som i förra veckan hade världspremiär i San Francisco där jag såg den.

Denna gång ägnar sig Ensler åt hela kroppen och hur den upplevs i sitt kulturella sammanhang. Ensler upptäckte under sina resor att detta sammanhang är alltmer globalt, alltmer likartat.

- Jag har frågat människor över hela världen: Vad finner du vackert? Jag kan inte räkna alla de som svarat "Claudia Schiffer, hon är perfekt". Det gjorde detsamma om jag var i Sydafrika eller i Indien, jag fick samma svar.

Claudia Schiffer exponeras av bland annat Cosmopolitan (magasinet som utkommer i 52 lokala versioner världen över) och dess chefredaktör Helen Gurley Brown är en av rollfigurerna i Enslers nya pjäs. En annan är Isabella Rosselini, Ingrid Bergmans dotter vars ansikte blev synonymt med kvinnlig skönhet under en lång rad år då hon förknippades med en viss hudkräm.

Andra kvinnor är anonyma: den svarta överviktiga kvinnan på bantningsläger i USA som hoppar i bassängen sent på natten med sina feta systrar och plötsligt upplever sig som vacker i månskenet, en indisk kvinna som Ensler möter på gym och som är nöjd med sin feta kropp, en kvinna som gifter sig med sin plastikkirurg som älskar att förbättra sin skapelse, medan kvinnan äter glass i hemlighet för att hon inte skall bli för perfekt, för då fruktar hon att bli övergiven ...

En räcka av skrämmande, roliga, satiriska och djupt inkännande kvinnoporträtt grupperade runt huvudpersonen - Ensler själv - som en dag ser ner på sin "inte-längre-flata, post-40-mage" och inser att hon inte längre känner skam över vaginan, men att skammen "flyttat upp en bit". Den världsberömda feministiska aktivisten Ensler berättar öppet om sin besatthet av sin mage, hon går på gym varje dag i Indien, svälter, lider och inser att detta är sjukt. Men kan inte sluta. Och den nya pjäsen är född.

I pjäsen säger Ensler: "Kvinnor är upptagna med att pierca, permanenta, vaxa, blondera, skära, lyfta, dra in, flata ut och svälta när de skulle kunna vara upptagna med att styra världen. Låt mig säga detta: Om du kan stå upp och säga "jag älskar min kropp", så kan du göra vad som helst. Jag tror att endast när vi verkligen avslutar det internaliserade självvåldet, när kvinnor verkligen lever i sina kroppar, verkligen älskar dem som de är, känner sig trygga och stärkta av dem, kan världen förändras."

Enslers utgångspunkt kan tyckas alltför amerikansk, den speglar ju främst den amerikanska besattheten av kroppen och fetma. Men hon sätter in den i ett globalt sammanhang:

"I USA konsumerar vi 60 procent av världens resurser. En tredjedel av alla amerikanare är gravt överviktiga. Och ändå exporterar vi en anorektisk fantasi över hela världen genom tidningar som Cosmopolitan."

Om kvinnor vågade vara stora i stället för goda, ta plats i sina kroppar och i världen, så skulle världen se annorlunda ut. Detta är budskapet i Enslers pjäs som vi säkert snart får se på svenska scener.

Anita Goldman