Mejla

Lena Mellin

5 juli: Ohlys karriär dör

Publicerad:
Uppdaterad:

Almedalen sista spiken i kistan för Vänsterledaren

BLIDÖ. Den 5 juli tog Lars Ohlys partiledarkarriär slut.

Det var ingen som hade planerat det.

Det bara blev så.

Tisdagen den 5 juli var Vänsterpartiets dag i Almedalen. Den ­började dåligt för Lars Ohly. Och slutade ännu sämre.

Morgontidningen Dagens ­Nyheter hade ringt runt till ­Vänsterpartiets distrikt. En majoritet av dem ville byta partiledare.

Det var illa för Ohly. Men det skulle som sagt bli värre.

Lite senare på dagen frågade ­nyhetsbyrån TT ­riksdagsledamoten Jonas Sjöstedt om han kandiderade till ny partiledare.

Sjöstedt svarade precis som han hade gjort redan i april, i en intervju i Göteborgs-­Posten. Nämligen att han gjorde det. Även om Lars Ohly också kandiderade.

Kombinationen Almedalen (politiskt korridor­snack upphöjt till hundra), partidistriktens dom och Sjöstedts återupprepade besked var en tillfällighet. Men det blev en dödscocktail för Lars Ohly som partiledare.

Sedan den där julidagen har ytterligare två personer anmält sitt ­intresse för att ta över efter Ohly. Att båda kommer från hans ­innersta krets stabiliserade inte Lars Ohlys redan bräckliga position.

De är Ulla Andersson, ekonomisk talesperson, och Hans Linde, ­utrikespolitisk talesperson och gruppledare i riksdagen. Båda sitter dessutom i Ohlys partistyrelse och det verkställande utskott.

I går, ett par dagar före lördagens traditionella sommartal nära sommarstället i Gnesta, meddelade slut­ligen Ohly att han förstått. Hans tid som partiledare, som kantats av valförluster, är över.

Ohlys främsta bidrag till Vänsterpartiet har, förutom att ­vara en mycket god talare och debattör, varit att minimera de förödande fraktions­striderna. Det har dock skett till priset av att de så kallade förnyarna, högerflanken, försvunnit från ledande positioner.

Han har också förmått sitt parti att ta regeringsansvar. Mellan 1917 och 2010 avgjordes Vänsterpartiets tyngd av Socialdemokraterna. Det stora partiet bestämde vad det lilla skulle få säga till om.

Men i valet förra året ville V, tillsammans med de andra rödgröna partierna, bilda regering. Det var historiskt, även om Vänsterpartiet tidigare tagit regeringsansvar i både kommuner och landsting.

Vilken väg tar Vänsterpartiet utan Lars Ohly? Det kan man givetvis ­inte veta. Men gissningsvis kommer diskussionen under de fem ­månader som återstår till kongressen bölja mellan två poler, att ha rätt eller att åstadkomma något.

Eller, annorlunda uttryckt, den sedvanliga ­debatten i Vänster­partiet mellan plakat­vänstern som vet vad som är rätt. Och de mer pragmatiska som också vet vad som är rätt. Men som dessutom är beredda att pruta på det ­riktiga och rätta för att åstadkomma något.

I svensk politik är det kompromisser som regerar.

Av de kandidater som hittills har anmält sitt intresse för att ta över ligger nog Ulla Andersson sämst till. Hon är alltför förknippad med Ohly och det misslyckade rödgröna samarbetet.

Jonas Sjöstedt är mycket populär utanför Vänsterpartiet och bland väljarna hemma i Västerbotten. Men i sitt eget parti har han ­hittills inte blivit någon ­profet. I dag är han inte ens ersättare i partistyrelsen.

Hans Linde, 32, från vänsterflanken, är däremot en het kandidat. Liksom en annan från samma falang, partiets vice ordförande Rossana Dinamarca, 37. Men hon har fortfarande inte sträckt upp handen och förklarat att hon står till förfogande.

Tack för den här tiden, Lars Ohly. Du har jobbat i ditt anletes svett. Men sällan i medvind.

Av: Lena Mellin

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN