Gula västarna sätter fingret på problemet

Foto: PHILIPPE DESMAZES / AFP
Les gilets jaunes – de gula västarna – är svåra att placera på den politiska skalan.

Det började som en protest mot den höjda bensinskatten och har utvecklats till en sorts rural medborgarrörelse. Les gilets jaunes – de gula västarna – äger utrymmet i den franska offentligheten och har mediernas och ordningsmaktens fulla uppmärksamhet just nu.

Startskottet kom i lördags med en landsomfattande blockering av de franska vägarna. Över 300 000 människor i knallgula reflexvästar ställde sina bilar på tvären och gick ut på gatorna för att manifestera sitt missnöje, för att inte säga desperation, över sakernas tillstånd.

Vilka är då de gula västarna?

Det är inte helt lätt att utröna eftersom rörelsen är ett medborgarinitiativ utan formella ledare. Talespersoner beskriver den som ett folkligt uppror från fransk landsbygd och småstäder, där man tröttnat på att prioriteras bort. I orter där industrierna läggs ner och samhällsfunktionerna flyttar till närmsta storstad. Där bensinpriserna höjs samtidigt som jobben försvinner.

Basen i det brokiga initiativet är arbetare och lägre medelklass, grupper som konstaterar att det är alldeles för mycket månad kvar i slutet av lönen. Udden är riktad mot makthavarna i Paris och mer specifikt mot president Emmanuel Macron. Hans två största politiska antagonister, extremhögerns Marine Le Pen och vänsterns Jean-Luc Mélenchon, har båda två uttryckt sympati med rörelsen. Men slaget om deras gunst verkar intressera de gula västarna måttligt. Flera av förgrundsgestalterna har kontaktats av lokala borgmästare som vill rida på protestvågen. Hittills har inga lockrop fungerat.

Den första veckans demonstrationer har också inneburit våldsamma sammandrabbningar. Ett par dödsfall har rapporterats och nästan hundra poliser har skadats. Flera incidenter av rasistisk och homofobisk karaktär, där en svart kvinna och ett homosexuellt par blivit föremål för demonstranternas vrede, har också ägt rum, något som rörelsens talespersoner tagit avstånd från.

Franska sociologer och politiska experter har den senaste tiden lagt sina pannor i djupa veck för att dechiffrera rörelsen och placera gula västarna på den politiska skalan. Är det början på ett högerextremt medborgargarde? Är det upp till kamp emot kvalen på den franska landsbygden? Var är i så fall (den vanligtvis allestädes närvarande) fackföreningsrörelsen?

Ingen tycks veta. Det enda gula västarna har gemensamt med andra franska missnöjesgrupper är att de tar till gatan för att visa vad de tycker.

Den utlösande faktorn för den vrede som just nu fått utlopp runtom i landet är den höjda bensin- och dieselskatten som är ett steg i regeringens ambition att fasa ut miljöfarliga fordon.

Här har Emmanuel Macron ett pedagogiskt problem som han snart kommer att dela med många ledare i väst.

Att betrakta klimatångest som någon sorts medelklassåkomma är en populistisk strategi som vinner mark också i Sverige. Den är förstås lätt att avfärda med kalla fakta: Den dag klimatförändringarna är utom kontroll kommer de sannolikt att slå hårdast mot de fattiga också i västvärlden.

Men framtiden är en sak, vardagens vedermödor en annan. Maten måste som bekant stå på bordet innan man kan ta sig an moralen, om den så bokstavligt talat handlar om släktets överlevnad. Här står hela västvärldens ledare inför ett knippe svåra ekonomiskpolitiska rättvisefrågor: Är det rimligt att tvinga den franska landsbygden att göra kortsiktiga uppoffringar för långsiktig ekologisk hållbarhet, medan den urbana medelklassen åker på weekendresor som om ingen morgondag fanns?

Hur förklarar man för den europeiska arbetarklassen att de måste bidra till nästa generations välmående när de inte själva har råd att ta bilen till jobbet?

I morgon har nya massiva blockader av de franska vägarna aviserats.

Inget tyder på att vreden mattas av. Inga svar tycks finnas i Elyséepalatset.

avJohanna Frändén

ARTIKELN HANDLAR OM